– Fiberoptiken spelar en allt större roll i vårt samhälle, och det gäller att kultursektorn kliver in och tar för sig. Vi vill kartlägga det här landskapet och undersöka olika sätt att berätta, säger projektledaren Gunilla Kindstrand till Elektroniktdningen.
En central fråga är vad som händer med närvarobegreppet när publiken och konstnärerna inte nödvändigtvis befinner sig i samma rum. Regissören Farnaz Arbabi som är knuten till projektet har visioner om verk där musiker, dirigent och åskådare sitter på olika platser men upplevs i realtid, och om scenografi där exempelvis statister från en gata i Tokyo interagerar med skådespelare på en scen i Söråker.
– Vi vill skapa en ny slags konstform, säger Farnaz Arbabi.
Det låter bitvis flummigt. Men en hel del är också ganska handfast. Mycket handlar om att använda bredbandiga förbindelser för att göra olika kulturformer tillgängliga för en bredare publik. En förebild är Svensk Filmindustris samarbete med Metropolitan Opera i New York, där ett antal föreställningar direktsänds till några svenska biografer. Något liknande kan tänkas för exempelvis skolteater.
– Teaterkonsten behöver skärpa sin kompetens och ta mer del av den här tekniken. Det kan bli avgörande för regional kultur, säger Gunilla Kindstrand.
Det nu aktuella projektet är en förstudie som kostar runt en miljon kronor och engagerar en handfull konstnärer med olika specialiteter. Tillsammans med forskare i Fiber Optic Valley ska de genomföra ett antal workshops och seminarier för att diskutera och prova ett antal ansatser. Kopplingar finns även till Mittuniversitetet och KTH.
På längre sikt tänker sig Gunilla Kindstrand och Farnaz Arbabi exempelvis en scenuppsättning med experimentell scenografi och kanske en utbildning på området.