Forskarna använde förvisso elektronstrålelitografi, men bara för att skapa ett grundläggande mönster på chipset. Större delen av chipset fylldes med långa kedjor av polymermolekyler som fäster vid grundmönstret och sedan arrangerar sig själv i specifika mönster. För att få de önskade mönstren använde forskarna så kallade kopolymerer, alltså två olika typer av polymermolekyler. Dessa gillar inte att blandas, men är ändå fästa i varandra, och det förutsägbara mönstret uppstår just genom att de försöker fjärma sig från varandra.
När mönstret etablerats utsätts helheten för hög temperatur, varvid den ena polymeren härdar och den andra bränns bort. Genom att använda polymerer med olika längd i olika proportioner, och genom att variera grundmönstret, så kunde forskarna skapa ett antal specifika mönster som kan bli användbara för kretsproduktion.
Forskarna säger dock att mycket arbete återstår innan det går att göra riktiga kretsar med självorganiserande molekyler. Men påpekar samtidigt att tekniken också kan användas för att skapa stämplarna till de magnetiska mönstren på hårddiskar, något som idag görs med elektronstrålelitografi eller nanoimprintlitografi.