Det går tidvis rätt taffligt.

– Är de i själva verket älgar förklädda till bilar? frågar han skämtsamt om självkörande bilar.

Igår höll han ett seminarium på Institutionen för kultur och kommunikation på Linköpings universitet. 

Han visade ett videoklipp av älgar som irrat sig upp på vägen. Alla bilar omkring bromsar ner till kryphastighet. 

Sedan visar han ett klipp av taxichauffören Terry i London. Utan att sakta farten kör Terry snabbt förbi en fotgängare som klivit ut i gatan och uppenbarligen vill över till andra sidan. 

Förarna vet att älgar kan göra precis vad som helst. Men Terry och fotgängaren vet tvärtom exakt var de har varandra och passagen är säker. 

De två följer tusen sociala regler som gäller i trafiken. Han kallar den ”normal traffic assumptions”. Från dessa och från observationer av sig själva och varandra bygger de upp en gemensam världsbild. Ur den trillar det ut ett svar på en fråga som låter förledande enkel: du eller jag först?

Processen som skapar svaret på den frågan är komplex och bevisligen är vi själva inte ens medvetna om hur den går  till. Vi tror till exempel att vi söker ögonkontakt med bilförare från trottoaren. För det fick vi ju lära oss redan när vi var små. 

Men det gör vi inte. I alla fall inte i Erik Vinkhuyzens videomaterial. 

Han försökte upprätta en lista över alla de icke uttalade förutsättningar, antaganden och förväntningar som gäller för en såpass enkel situation som att stanna för att låta en fotgängare passera vid ett övergångsställe. 

Listan fortsatte växa – ”han har kontroll över bilen”, ”han vet att fotgängare har förtur”,  ”han vet att man får inte köra på trottoaren”, ”han vet att jag vill korsa”, ”han vet att jag sett honom”, ”han vet att jag vet att han vet att jag har sett honom”, ”han är inte galen”... 

– Om en av dessa inte gäller, så faller allt samman. Om vi inte litade på att alla detta var sant, skulle vi inte våga lämna huset på morgonen.

Allt detta måste robotbilarna nu programmeras med för att kunna smälta in i trafiken. 

Erik Vinkhuyzen har samlat observationer av bilkörning under tre år för Nissans räkning i Kalifornien. I stadstrafik eftersom det är den svårare utmaningen jämfört med landsvägstrafik där den sociala interaktionen är enklare.

Han har testat att köra bil maskerad till förarstol – en ”seat suit”. Många fotgängare märkte inte ens att förarsätet var tomt. Men även de som faktiskt märkte det, betedde sig som om de interagerade med en vanlig bilförare. De förutsatte i praktiken att den självkörande bilen behärskade normerna. 

Detta är enligt Erik Vinkhuyzen orsaken till att det fortfarande sitter säkerhetsförare kvar i alla självkörande bilar. 

De sitter där för att ingripa när de självkörande bilarna plötsligt bryter mot normerna och börjar bete sig oförutsägbart som älgar.

Erik Vinkhuyzen visar ett videoklipp med en fotgängare vid ett övergångsställe. Den självkörande bilen har snällt stannat och mannen tar sats för att gå. Då sätter bilen igång att rulla igen. 

I inspelningen hörs ett samfällt stön från passageraren och säkerhetsföraren. Den senare tar över och bromsar. Bilen hade tydligt demonstrerat att fotgängaren hade förtur, men bröt plötsligt avtalet.

En av Erik Vinkhuyzens slutsatser är att vi borde kräva att det tydligt utifrån syns att en bil för stunden är självkörande. 

Det gör inte Teslas bilar. Däremot skapar de irritation hos Kaliforniens motorcyklister. Enligt lag får sådana kryssa sig fram mellan bilarna. Mänskliga förare makar artigt åt sig i sin fil. Men självkörande Teslabilar stannar exakt i mitten. 

Där bryter de mot en norm och skapar irritation. Erik Vinkhuyzen tror att den irritationen skulle kunna mildras om bilen tydligt visade att den för ögonblicket styrde sig själv. 

Detta skulle ge medtrafikanterna en chans att lära sig att anpassa sig till dess udda beteenden. De är kanske inte förklädda älgar, men har långt kvar till att kunna imitera mänskliga bilförare.

För att inte tala om att anpassa sig till de kulturella skillnader som finns. I en inspelning vinkar en kvinna vid ett övergångsställe förbi en bil. Hon lyckas i förbigående dessutom kommunicera att hon minsann heller aldrig gjort anspråk på att få förtur.

Så vi ska programmera bilar att spana eger vinkningar?  Nja, det skulle inte fungera i  Japan – där vinkar ingen.

Den sociala interaktionen är extremt komplex. Erik Vinkhuyzen visar en taxichaufför i London som i tyst dialog med flera trafikanter lyckas kryssa sig förbi blockeringar i trafiken. Missförstånd uppstår men reds ut i en snabb kontinuerlig process.  

Processen är komplex men syftet kan däremot reduceras till en och samma enkla fråga, enligt Erik Vinkhuyzen, nämligen: ”vem har förtur?”.

Waymobilar har blivit stående i flervägskorsningar för att de inte behärskat den fina konsten att sakta rulla framåt för att föreslå att det är deras tur.

En av Erik Vinkhuyzens inspelningar visar en bil som försöker  svänga in på en hårt trafikerad väg. Också detta är en situation där Waymobilar i Phoenix inte hittat en lösning och blivit stående.

I filmen blir bilen efter en tid insläppt av en snäll bilist som frivilligt bromsar in och därmed föreslår att det är okej att köra ut. Men det kan till exempel – kanske lite överraskande – vara fullt enligt normen att tvinga en bil att bromsa in lite grand, och tränga sig in.

Det är logiskt att Erik Vinkhuyzen håller sitt seminarium på Institutionen för kultur och kommunikation (IKK). Där finns interaktionsforskare och i den disciplinen finns allt som finns att veta om de sociala mönster som självkörande bilar nu försöker imitera i trafiken. 

De har länge använt samma observationsmetoder som Erik Vinkhuyzen för att kartlägga interaktion mellan människor.

Jo, för att ta nästa steg i självkörningsutvecklingen är det faktiskt möjligt att AI-forskarna måste vända sig till humanister – om de inte vill släppa ut förklädda älgar på vägen.