– Det heter Internet-of-Things, inte Web-of-Things. Vad var Internet innan vi hade World Wide Web? säger Jeff Travers.

Han är ansvarig för telekom­jättens verksamhet inom IoT både vad gäller teknik och affärer.

Engelsmannen, som arbetat 24 år på Ericson, drar parallellen med webben. Innan den fanns fick de fåtaliga användarna bygga egna kataloger över vilka resurser som fanns tillgängliga.

– Det var absurt. Sen fick vi hyperlänkar och då lossnade det!

IoT befinner sig fortfarande på samma stadium som Internet före webben. Marknaden är på tok för fragmenterad med kretspaket och operativsystem jämfört med mobilvärlden där IOS och Android dominerar stort. En konsekvens är att IoT-världen saknar ett kraftfullt ”developer community”.

– Om man bara kunde ringa och surfa, hur mycket skulle mobilerna vara värda? Apparna tillför enormt mycket.

Ericsson har såklart ett egenintresse av att underlätta användningen av IoT och deltar därför i princip alla nyckelforum som finns för att driva på utvecklingen i rätt riktning.

– För oss handlar det om skalbarhet. Allt kan kopplas upp men det har inget värde om man inte kan göra copy-paste, säger Jeff Travers.

Man kan invända att IoT-världen har en betydligt större spännvidd än smartmobilerna. IoT kan vara allt från enkla sensornoder som klarar sig med en åttabitarsprocessor och utan operativsystem till avancerade 64-bitarprodukter som är anslutna till elnätet.

– När det är så får man handkoda mycket för att det ska passa den aktuella enheten. Det skalar inte, man kan inte göra copy-paste.

Det finns hopp om en förändring. Bland annat försöker de stora molnleverantörerna driva på. Dock med egna lösningar, än så länge. Några exempel är Amazon med FreeRTOS och Microsoft med Azure Sphere. Dessutom finns Arm med Pellion och Android Things.

– Om vi fick en standard skulle utvecklarna få det lättare att koda för olika enheter. Det är som kläder, där finns det ofta bara S, M, L och XL, vi måste närma oss det.

Ett annat problem är det inte finns någon standard för hur man adresserar IoT-noder. Det går inte att skicka ett kommando för exempelvis ”Activate device”, ”Update firmware” eller ”Power off” utan att veta exakt vilken typ av hårdvara och mjukvara noden använder.

– Lightweight M2M gör exakt det och är en standard som fler och fler industrier använder.

Protokollet förvaltas av Open Mobile Alliance for M2M or IoT och finns implementerat i bland annat Arm Mbed och Eclipse. Det definierar kommunikationen i applikationslagret mellan en server och en klient som följer Lightweight M2M.

– Tillverkarna måste bygga in det i sina produkter.

Två exempel på företag i helt olika branscher som satsat på Lightweight M2M är Bosch och Ikea.

Sen finns det ytterligare ett lager som är minst lika viktigt. Det handlar om att exempelvis en kamera ska kunna tala om för världen att den är just en kamera och att godkända kommandon är ”vrid åt höger”, ”spela in” eller ”stäng av”. På samma sätt ska en temperatursensor kunna tala om för världen att den mäter temperaturen och kan leverera temperaturvärden, men inte förstår några andra kommandon.

– Ericsson och Google var tidiga med att skapa bibliotek för kommandona via iot.schema.org, säger Jeff Travers.

Det finns också en motsvarighet inom open source som drivs via Eclipse och kallas Vorto. Även där kan tillverkarna publicera giltiga kommandon för sina produkter. Andra företag kan återanvända kommandona men också addera nya. Över tiden blir biblioteket tämligen komplett.

– Om vi kan få konsistens i semantiken, i firmware och i operativsystemen så blir IoT plötsligt skalbart. Det saknas idag.

En kanske lika viktig fråga är säkerheten. Här har mobilnäten en mycket bra historik.

– Mycket av säkerhetsproblemen i IoT-världen beror på att man sparat bandbredd och beräkningskraft. Man har haft enkla kommandon, inga IP-stackar och har inte kunnat applicera standardiserade säkerhetsverktyg.

Exempelvis använder sig den amerikanska mobiloperatören AT&T av Ericsson för att certifiera IoT-enheter innan de tillåts koppla upp sig på företagets nät. Testerna görs enligt regler som den amerikanska branschorganisationen CTIA ställt upp och som också godtas av amerikanska myndigheter.

– SIM-kortet utgör dörrvakten till enheterna, de har visat sig vara väldigt robusta.

I framtiden kommer även SIM-korten att bli virtuella, så kallade eSIM. Tekniken är visserligen standardiserad av branschorganisationen GSMA men används än så länge i begränsad omfattning.

Fördelen för tillverkarna är att man kan leverera en version av sin uppkopplade produkt till alla marknader och sedan aktivera SIM-korten beroende på var produkten ska användas. Det som hittills fått många att tveka är att det inte finns något enkelt sätt att programmera om det, om man förhandlar fram ett bättre avtal med en annan operatör.

– Det kräver en bättre integration mellan operatörerna, det är inte alls lika väletablerat som roaming.

Även när det gäller prissättningen kommer det att hända mycket. IoT-noder har helt andra behov än smartmobiler och dessutom har de en betydligt längre förväntad livslängd än en smartmobil.

Plus att de som utvecklar och säljer produkter som nu ska kopplas upp inte riktigt har kläm på hur de ska hantera kostanden för uppkopplingen.

– De får en engångsinkomst vid försäljningen men så kommer det en faktura varje månad från operatörerna. De kan inte skicka den vidare till den som köpt maskinen.

Samtidigt kan informationen generera stora värden i form av insikter om hur produkten används men också information om när det är dags att serva den.

– Jag vet en operatör som har en fast tariff på tio euro för tio år och en datamängd på 500 Mbyte.

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Elektroniktidningen. Prenumerera kostnadsfritt!

Den typen av engångskostnad går att baka in i försäljningspriset och för operatörerna finns såklart chansen att datamängden tar slut på betydligt kortare tid än tio år.

När det gäller framtiden känner Jeff Travers inte till några planer på mobilstandarder för IoT som skulle placera sig under NB-IoT vad gäller datatakter eller energiförbrukning. Snarare är trenden mot bredare kanaler än vad Cat-M kan erbjuda.

Drivkraften finns i video­strömmar med mycket hög kvalitet. Inte så att en människa skulle sitta och titta på dem, uppgiften landar på AI-algoritmer som får avgöra om det inträffar något oväntat.

– Jag tror vi kommer att få en ketchupeffekt. Alla slår just nu på flaskan och väntar på att något ska hända.