About / Advertise 
Northvolt gick under för att det gjorde för mycket på en gång istället för att koncentrera sig på att få igång celltillverkningen. Detta enligt Northvolts tidigare miljöchef Emma Nehrenheim. Analyserna har varit många om orsaken till Northvolts fall. Men härmed utropar Elektroniktidningen spaningen om det höga tempot till konsensus.
Hon är den senaste att säga det. Strax innan hörde vi det från Dan Cook. Vd för Northvolts nya ägare Lyten.
Sveriges radio – uppenbarligen med Dan Cook som källa – beskriver det som att Northvolt fortsatte att expandera trots att det hade problem med produktionen.
– All heder åt det som Northvolt försökte åstadkomma. Med detta sagt var det en monumental uppgift de tog på sig, citerar Sveriges Radio.
Strax före sommaren släppte Mikaela Lundh en bok om Northvolt. Hon var tidigare på Northvolts strategiavdelning. Mikaela Lundh formulerar sig på detta sätt:
– Med facit i hand hade ett mer modulärt gradvis skalbart fabrikskoncept sannolikt kunnat minska risken. Det hade gett utrymme att testa teknik, kvalitet och organisation innan man skalade upp. Istället byggdes flera fabriksdelar parallellt, under press från både marknad och media. Produktionsstarten försenades men kapitalkostanden tickade på.
– Hastigheten blev deras akilleshäl.
Hennes efterklokhet:
– Genom att bygga fabriker i mindre skalor och sedan expandera successivt efter uppnådda milstolpar hade de kunnat minska risken för förseningar och budgetöverdrag.
Debatten har gått hög. Konkursen har skyllts på allt från teknisk inkompetens hos ledningen till sabotage från kinesiska utrustningstillverkare. Men idag tycks det höga tempot ha blivit den dominerande förklaringsmodellen. Elektroniktidningen sammanfattar på detta sätt: Northvolt gick ut för starkt och tvingades bryta.
– Det är lätt att vara efterklok, säger Emma Nehrenheim, om denna analys.
Men det fanns även ”förkloka” som såg problemet innan det manifesterade sig. Vd för serbiska battericellsuppstarten Elevenes insåg risken med snabb uppskalning ett par år innan konkursen.
– När Northvolt skulle skala upp, gjorde de det för fort och tekniken hann inte mogna. De borde ha gjort mer tekniskt arbete i en mindre skala och spenderat kanske 2–3 år med att bokstavligt talat leva med pilotlinjen, arbeta med den, förbättra den.
– Jag är medveten att detta skulle ha fördröjt projektet med kanske 2–3 år. Men nu är utfallet detsamma – till en betydligt högre kostnad.
En annan europeisk batteristartup (anonym) beskrev risken på detta sätt strax innan Northvolt i september 2024 annonserade omfattande omstruktureringar:
– Det är att ta en extremt hög risk att bygga stort innan man har erfarenhet. Man riskerar att mångdubbla de misstag man gör om man inte först skaffar sig några års produktionserfarenhet på 100–200 MWh per år för att förbättra processen, innan man skalar upp.
En god nyhet i intervjun med Ny Teknik är att Emma Nehrenheim bekräftar att Northvolt till slut faktiskt lyckats rampa upp cellproduktionen i volym. Det var något som hävdades under presskonferensen om Lytens köp. Och nu bekräftas det av Emma Nehrenheim, en idag oberoende part.
Genombrottet skedde ironiskt nog i maj strax innan produktionen lades i malpåse.
– Vi fick ut material, signifikanta ton i storskalig produktion, som höll batterikvalitet och som gick till kund, säger hon till tidningen Ny Teknik.
Det är en god nyhet eftersom det talar för möjligheten att Skellefteå faktiskt kan bli en volymleverantör av litiumjonbattericeller, när allt kommer omkring, efter sju sorger och åtta bedrövelser.
Allt vad Lyten sagt tyder på att de tänker starta upp den frysta produktionen av litiumjonbatterier i Skellefteå när köpet är klart.
Det återstår fortfarande att bevisa att cellerna är konkurrenskraftiga i prestanda och att Skellefteå kan rampa upp produktionen till nivå där kostnaderna för att producera dem är rimliga – det är detsamma som att säga att produktionen behöver ha en hög yield – att cellerna som produceras är av god kvalitet, så att de inte måste kastas.
Northvolts köpare Lyten följer även ett helt annat spår: litiumsvavelbattericeller. Lyten har en liten produktion som de försöker skala upp – och Lyten har kunder inom nischtillämpningar inom militär och rymd.
Lyten har förhoppningar om att en vacker dag kunna adressera fordon med litiumsvavelcellerna – de överlever för få laddcykler idag.
Men volymtillöverkning av sådana celler ligger i så fall många år in i framtiden.
Det finns ingen efterfrågan eftersom marknaden är mycket nöjd med LFP-celler och väl inarbetade på dem. Och det existerar som sagt ingen volymproduktion av laddtåliga litiumsvavelceller. Först måste sådana kunna tillverkas. Därefter behöver man hitta effektiva metoder att tillverka dem i stora volymer. Att kunna tillverka battericeller är en sak. Att kunna tillverka dem konkurrenskraftigt i stora volymer är en annat sak.
