JavaScript is currently disabled.Please enable it for a better experience of Jumi.
Annonsera Utgivningsplan Månadsmagasinet Prenumerera Konsultguide Om oss  About / Advertise

Elektroniktidningens reporter har intervjuat HTC:s chef för EMEA-området om företagets VR-appar för företagsbruk. Intervjun skedde – förstås – i en virtuell värld i en av apparna. Det  fungerade överraskande bra. Och smittrisken var noll – pandemin har ökat intresset för virtuella möten.

Detta var ett finurligt sätt att marknadsföra en produkt – med hjälp av produkten i sig. Mötet blev både en intervju och en utvärdering.
 
HTC vill att dess virtual realityhjälm Vive ska vara mer än en leksak. Tillsammans med partners har företaget lanserat fem företagsappar som på olika sätt återskapar känslan av fysisk närvaro, på  distans över Internet.
 
Idén ligger förstås helt rätt i tiden. När coronapandemin startade fick HTC:s VR-försäljning en knäck. Men den vände snabbt upp igen och bröt ett mönster genom att därefter hålla sig kvar. Försäljningen har normalt ett säsongsbeteende där den går ner på tomgång över sommaren. I fjol stannade den istället på topp året ut.
 

Graham Wheeler IRL och i VR.

Jag satte på mig VR-hjälmen och hamnade vid ett bord framför en 3D-animerad version av Graham Wheeler, HTC:s chef över emearegionen (Europa, Mellanöstern, Afrika).
 
Efter intervjun när jag tog av mig hjälmen märkte jag att jag sparkat ut kaffe från en kopp på golvet.
 
Jag märkte också att verkligheten omkring mig plötsligt blev skarp. Verkligheten har minsann hög upplösning! Det inser man efter att tillbringat en halvtimme i en kornig värld, där varje pixel är synlig om du tittar efter den. Upplösningen på VR i rimliga prisklasser har fortfarande en bit kvar till verkligheten.
 
Samtidigt tror jag inte att den låga upplösningen stör VR-upplevelsen, om du inte vill läsa text, exempelvis.
 
VR-mötet gick som helhet överraskande bra.  Det är något jag rekommenderar att du utvärderar. Du kan mycket väl hitta typer av distansmöten som kan skötas smidigare i VR.
 
Man förvandlas till en avatar med animerade armar och huvud.
 
Jag ser en  Graham Wheeler i helfigur. En avatar visserligen. Och en animerad sådan. Jag menar inte bara animerad i betydelsen 3D-renderad, utan i betydelsen livlig – han använder kroppsspråk, tittar åt olika håll, gestikulerar, pekar, tar ögonkontakt.
 
Grafiken är långtifrån att se verklig ut. Men kroppsspråket fungerar. Sättet att interagera med kroppen är omedelbart intuitivt begripligt. Det tycks inte behövas någon inlärning – jag kommer på mig själv med att själv gestikulera när jag tar ordet.
 
Det finns naturliga konventioner för kroppskommunikation som jag redan behärskar och som jag verkar kunna plocka fram och använda utan att ens tänka på det.
 
Dock berättar Graham Wheeler att det faktiskt finns en kurs man kan gå för att lära sig kommunicera effektivare. Så gissningsvis finns nyanser som jag missar i interaktionen.
 
Det känns som att möjligheten att kunna interagera med gester och att vända sig mot den man talar med, verkligen tillför någonting. Känslan av att verkligen mötas IRL var stark. Det kändes som om kommunikationen mellan oss blev naturligare och kanske även effektivare.
 
Våra munnar animeras när vi pratar. Knappast anatomiskt korrekt, men det känns uppenbart att det  bidrar till verklighetskänslan. Och det ger ju återkoppling på att vi alls pratar.
 
Jag har ett kort meningsutbyte med en person bakom min rygg en bit bort i rummet, kanske tio, femton virtuella meter. Jag vänder mig om och vinkar instinktivt åt henne för att visa att vi har kontakt. Jag upplever att hon ser mig och att hon ser att jag ser henne, om ni hänger med där?
 
Jag minns inte hur jag visste att det var just hon som talade. Kan det ha varit för att hon var enda kvinnan i rummet? Eller syntes det i hennes kroppsspråk?
 
Även i Zoom kan du se den du talar med – men du kan inte vända dig mot personen. I ett gruppsamtal i Zoom finns inget tydligt sätt att ta ögonkontakt.  I HTC:s virtuella mötesrum kan jag göra det. Jag kan också se att en annan person, A vänder sig mot B. Och de kan se att jag ser det, och så vidare.
 
En föreläsare i Sync skulle se alla huvuden i publiken vända mot sig. Det borde väl ha en effekt för hur föreläsaren upplever interaktionen – mer närvarokänsla? Bättre publikkontakt jämfört med Zoom?
 
HTC skickade mig en VR-hjälm av märket Vive Focus för kunna ge en VR-intervju om sin svit på fem stycken professionella VR-appar.
 
Den app som intervjun skedde i, Sync, har HTC själv utvecklat. Partners har producerat övriga fyra: Museum, Social, Campus och Sessions.
 
Innan intervjun skapade jag min egen avatar efter att ha fotograferat mitt ansikte och skruvat på parametrar för hårfärg, näsans storlek, et cetera.
 
Det fanns inget sätt att åldra min kropp. Vi såg alla ut som smärta 20-åringar. Ingen kulmage! Jag associerar till filmen Matrix där detta fenomen kallas ”residual self image”, om jag inte minns fel.
 
Vive Sync är en 3D-renderad mötesplats på en rund plattform högt ovan marken. Fåglar flyger över våra huvuden. Långt därnere under plattformen promenerar människor. Jag tror att jag hör vågors brus. 
 
I mitten står ett bord med valbar storlek. Plattformen kan förvandlas till en utescen med  åskådarläktare.  Det går att projicera 3D-modeller i rummet och fälla upp en gigantisk filmskärm.

Varje deltagare har  en egen kontrolldosa för att rita i luften, anteckna via tal-till-text, plocka fram dokument och lite till – bland annat att fotografera och att släppa upp ballong-emotikoner i luften.
 
Jag kan inte anteckna på min dator. Det är en brist. Här finns inget effektivt virtuellt tangentbord heller. Jag har inga citat av Graham Wheeler i denna text, och detta är orsaken.
 
Jag är utrustad med en lite äldre modell av VR-hjälm. Graham Wheeler använder en modernare variant med integrerad kamera som läser av hans ansiktsuttryck och blickriktning.
 
Animeringen av hans ansiktsuttryck är ganska usel, men ögonen är mycket tydliga. Ibland blir jag lite tveksam över om maskineriet fångar hans blick rätt? Tittar han lite förbi mig istället för rakt på?  Det känns dock aldrig fel. Jag vet egentligen inte hur man gör IRL – tittar man rakt på varandra? Det är inget jag reflekterat över.
 
Jag får en känsla av att jag uppfattar Grahams tal klarare än jag skulle ha gjort om jag inte sett honom i 3D. Är det en illusion? Vet inte. Gester borde väl kunna förtydliga talet?
 
Ett problem som är svårt att komma undan är tidsfördöjningen. Vi pratar i munnen på varandra ett par gånger.
 
Skulle det kanske kunna hanteras genom att vi räckte upp handen när vi ville ha ordet, som i skolan? Här finns ju bokstavligen en hand att räcka upp, och att gestikulera med händerna kändes som sagt helt naturligt.
 
En spännande fördel med VR-möten är att bandbreddskraven är betydligt mindre än för videomöten. Ju högre upplösning i video, desto mer bandbredd krävs. Men VR-mötets bandbredd ändras inte alls. En VR-sändning behöver bara koordinater för deltagarnas positioner och kroppsställning. 3D-objekten renderas lokalt. Ljudet kräver gissningsvis mer bandbredd – i alla fall med klassisk ljudkodningsteknik.
 
Ett bandbreddsproblem blir synligt när Graham Wheeler laddar upp en animerad drake som ska sväva över bordet. Han får själv se den snabbt – och börjar prata om den direkt. Men själv ser jag bara en nedladdningssymbol med procenttid för nedladdningen och måste påpeka detta.

Just den missen skulle rimligen kunna lösas exempelvis genom att Graham inte får se draken innan den rapporterats laddad för alla.
 
En märklig upplevelse under mötet var när jag plötsligt hörde en röst i mitt huvud som talade till mig, men som jag inte kunde lokalisera.
 
Jag visste vem rösten tillhörde. Det var den danske presskontakten. Men var fanns han?
 
Det hördes inte på ljudet varifrån rösten kom. Ljudsimuleringen var i stereo, men jag tror inte att rummets akustik och avstånden mellan oss simulerades alls i ljudet. Det är sämre som simulering betraktat, men kanske ett bättre designval kvalitetsmässigt.
 
Jag har en gissning om hur allt hänger ihop. I ett hörn i rummet satt en nämligen en deltagare hela tiden helt stilla i samma kroppsställning. Nästan som en comic relief började han vid ett tillfälle plötsligt att promenera omkring i rummet, till synes helt omedveten om oss.
 
Han passerade rakt igenom Graham Wheeler och trängde sig in mitt emellan oss och satte sig ner. Sedan försvann han tillbaka till sin stol och sjönk ner i  den, orörlig igen.
 
Såg han oss? Vem var han? Jag gissar nu efteråt att han var den danske pressekreteraren. Med tekniska problem.
 
Så då och då sprack verklighetsillusionen, visst. Men jag är som deltagare medveten om att allt är en illusion och jag förväntar mig glapp och barnsjukdomar i det här stadiet – på mitt eget första gruppmöte i Zoom råkade jag sätta på min mikrofon, riva ner datorn på golvet och trampa på en hund innan jag lyckades stänga av den. 
 
Mötet med Graham Wheeler genomfördes dock från start till mål utan betydelsefulla incidenter och det kändes på många sätt som att mötas på riktigt. 

Mixed Reality TV gjorde en intervju med Wheeler i HTC Sync redan i november, den kan du ser här (länk).

MER LÄSNING:
 
 
Pappersmagasinet Nyhetsbrev
SENASTE KOMMENTARER
Kommentarer via Disqus

 

Vi gör Elektroniktidningen

Anne-Charlotte Sparrvik

Anne-Charlotte
Sparrvik

+46(0)734-171099 ac@etn.se
(sälj och marknads­föring)
Per Henricsson

Per
Henricsson
+46(0)734-171303 per@etn.se
(redaktion)

Anna Wennberg

Anna
Wennberg
+46(0)734-171311 anna@etn.se
(redaktion)

Jan Tångring

Jan
Tångring
+46(0)734-171309 jan@etn.se
(redaktion)