JavaScript is currently disabled.Please enable it for a better experience of Jumi.

Nokias försvinnande från mobiltelefonmarknaden för ett decennium sedan är fortfarande ett stort sår i den finländska elektronikens historia. Veijo Ojanperä, redaktör för Elektroniktidningens sajt i Finland, har intervjuat Erkki Koivusalo, som hade en lång karriär inom mjukvaruutveckling för Nokias mobiltelefoner. Han ger sin egen syn på vad som gick fel.

Du har nyligen skrivit en omfattande bok om datakommunikation. Bakom dig har en lång karriär inom Nokias produktutveckling. Kan du berätta lite mer om din karriär?

​​​​– Jag jobbade i femton år inom Nokias smartphoneutveckling. Vid millennieskiftet gick jag från Nokias nätverk till Symbians mjukvaruutveckling. 2008 fick jag leda ett projekt som förde telefonfunktionalitet till Nokias första Linux-telefon N900. Senare arbetade jag i MeeGo-teamet som hjälpte Intel att definiera sin plattformslösning för smartphones och ta fram en öppen källkodslösning för telefonfunktionalitet i samarbete med Nokias utvecklingsteam.

– I slutet av 2010 ledde jag arkitektteamet som förberedde byggandet av MeeGos 4G LTE-data och VoLTE-samtalsstöd. När Nokia bestämde sig för att byta till operativsystemet Windows Phone år 2011, satte jag ihop ett nytt team för att vägleda våra partners Microsoft och Qualcomm i utvecklingen av både telefon- och datafunktioner. Mitt team producerade också nya LTE- och VoLTE-teknologier för mobiloperatörer.

Hur ser du på de olika stadierna av Nokias mobiltelefonverksamhet och att det slutligen togs över av Microsoft?

Erkki_Koivusalo

– Jag kan belysa de här ämnena ur min egen synvinkel. Utvecklingsförloppet har påverkats av en mängd olika faktorer, ingen kan omöjligen känna till alla. Jag tror dock att jag förstår helheten i utvecklingsprocessen i rimlig utsträckning, även om jag inte har varit delaktig i beslutsfattande och lösningar på toppnivå.

– På 2000-talet dominerade Symbian på egen hand den begynnande smartphonemarknaden. Nokias S60 var det huvudsakliga användargränssnittet, även om Motorola och Ericsson och andra gjorde sina egna implementeringar av användargränssnitt ovanpå Symbian.

Vad var det största problemet med Symbian att det aldrig riktigt fungerade på pekskärmar?
– Jag var involverad i applikationsutveckling för Symbian fram till 2007, och jag har bara andrahandsinformation om tiden efter det genom mina kollegor. I början av millenniet utvecklade Nokia en Symbian-programvaruplattform som stödde ett pekgränssnitt, som kallades Series 90. 2004 släppte Nokia en telefonmodell baserad på denna plattform, 7710, som inte blev någon kommersiell framgång. Den dåvarande användargränssnittslösningen baserades på användningen av en separat pekpenna, vilket upplevdes som obekvämt. Då förstod man ännu inte potentialen med pekskärmar och istället för att utveckla dem bestämde sig Nokia för att fokusera sina resurser på traditionella smartphones med numeriska tangentbord och stöd för bokstavstangenter. Dessa produktkategorier hade varit kommersiellt framgångsrika.

– Tron på bokstavstangentbord var ett tveeggat svärd för Nokia. I början av millenniet var de spjutspetsprodukter och toppteknologi som värderades av marknaden. Att skriva in text på Qwerty-tangentbordet var mycket lättare än att använda det numeriska tangentbordet. Tangentbordet gjorde dock telefonen tjock och tung. När konkurrenterna fick en pekskärm i full storlek och ett bokstavstangentbord som fungerade tillräckligt bra för deras lättare telefoner förvandlades konkurrensfördelarna till en börda.

– Eftersom det inte gjordes några investeringar i forskning om pekskärmsteknologier halkade de efter Apples och Googles konkurrerande system. Pekskärmarna som användes av Nokia före 2010 var baserade på resistiv teknologi, där skärmen känner igen trycket från beröring. Numera använder smartphoneskärmar kapacitiv teknologi, som upptäcker den förändring i skärmens elektriska kapacitans som orsakas av ett finger. En kapacitiv pekskärm kan känna igen flera fingrar samtidigt, vilket är omöjligt för en resistiv skärm.

– När Nokia 2007 fick de första iPhones för testning var tvåfingerzoomningen på deras kapacitiva skärm en chock för Nokias utvecklare, eftersom tekniken som användes av Nokia inte var kapabel till detsamma.

– S60-mjukvaruplattformen låg några år efter iOS- och Android-operativsystemens stöd för pekskärmen, och S60:s design stödde inte den driftmetod som krävs av pekskärmar. Så vitt jag förstår fick pekskärmsstödet byggas om på S60-plattformen under hård tidspress och plattformens dåvarande arkitektur motsvarade inte behoven. När plattformen hade vuxit till ett mycket omfattande och komplext system genom åren var det inte lätt att förnya arkitekturen.

När upptäckte Nokia Symbians problem? Var fanns de och hur länge försökte de lösa problemet?
– Användningen av Symbian gav Nokia en klar fördel gentemot sina konkurrenter i början av millenniet. Det var den första livskraftiga plattformen för smartphones. Nokia lade till funktioner till den och produktifierade sin S60-plattform på ett sådant sätt att andra tillverkare också kunde göra telefoner med den. Med undantag för pekskärmen hade S60 nästan alla funktioner som gjort smartphonetillverkarna framgångsrika sedan dess: Grafiska färgskärmar, applikationsbutiken Nokia Club, en webbläsare, kartor och GPS-navigering och ännu bättre digitalkameror. Telefonens användbarhet var först i toppen av branschen, men det blev senare en utmaning när nya konkurrenter, med Apple i spetsen, tog användbarheten till en helt ny nivå i appbutiken och pekskärmarna cirka fem år senare. Nokias stöd för Symbian-applikationsutveckling led också av inkompatibiliteten i gränssnitt mellan olika S60-versioner och andra plattformsförändringar.

– Vid det tillfället hade Nokia missuppfattat situationen och ansåg att man kontrollerade marknaden med överlägsen kostnadskontroll. Efter att ha nått nästan 40 procent av marknaden för smartphones, utnyttjade Nokia de skalfördelar med produktion och logistik som man hade anpassat sig till för att vara effektiv. Tyvärr var plattformarna som användes av S60 också anpassade för att vara billiga och gav inte den typ av processorkraft som en smidigt fungerande pekskärm skulle ha behövt. Konkurrenternas styrkretsar presterade bättre i detta avseende. Symbian och S60 hade under åren vuxit till ett så stort system att det redan började hindra produktutvecklingen. För att garantera kompatibiliteten för olika programvaror var utvecklarna tvungna att introducera en ny utvecklingsmiljö med jämna mellanrum. Även denna aktivitet tog längre och längre tid för varje år, under vilken utvecklaren inte kunde utföra sitt arbete. Ett uppsvällt operativsystem skulle också ha behövt en effektiv enhetsmiljö.

– Mobilen N97 som lanserades 2009 led av alla dessa problem. Produkten skyndades på av framgången för iPhone, som, i kombination med nedgången i utvecklingen av S60 och utmaningar med pekskärmsteknik, resulterade i att produktens mjukvara var kraftigt ofullständig när försäljningen började. När plattformen dessutom var mindre effektiv än konkurrenterna blev produkten en stor besvikelse och ett betydande slag mot Nokias rykte. Den samtidigt presenterade Linux-telefonen N900 väckte å andra sidan entusiasm hos en viss kundbas, men även dess användargränssnitt var väldigt stelt jämfört med Apples produkter. Båda dessa telefoner hade ett separat bokstavstangentbord, som övergavs i senare produkter.

– Symbian 3 som tillkännagavs 2010 ersatte S60-systemplattformen. Den hade redan bättre stöd för pekskärmar än tidigare och Nokias N8-telefon använde den. Den kommande Symbian 4 var tänkt att vara versionen där utvecklingsfunktionerna för pekskärmstekniken äntligen skulle ha fixats, men tiden rann ut. Marknadsandelen för Nokian S60-telefoner hade sjunkit under några år. Nokia och operatörerna hade genomfört en marknadsundersökning som jämförde konsumenternas vilja att använda iPhone-, Android- och Symbianprodukter. Symbian kom sist och Nokias tro på Symbian-plattformen tog slut. Förhoppningar lades på axlarna av den Linux-baserade MeeGo-plattformen som var under utveckling.

Sommaren 2011 introducerade Nokia N9-modellen, som var den första Meego-telefonen. Det verkade lösa Symbians problem och fick mycket bra recensioner, men då hade beslutet att flytta till Windows redan tagits. Hur ser du på processen där Windows Phone valdes som Symbians ersättare?
– MeeGo var efterträdaren till Nokias tidigare Linux-plattform som heter Maemo. Nokia släppte tre produkter baserade på Maemo: surfplattorna N800 och N810 och Linux-telefonen N900. Lee Williams, ny chef för Nokias S60-plattform, hade uttalat att mer borde investeras i det nya operativsystemet efter Symbian än tidigare. Maemo, som baserades på användning av öppen källkod, fick ett nytt uppdrag och dess resurser utökades.

– Nokias N9-modell började utvecklas för Maemo-plattformen, men dess utveckling hämmades av flera förändringar i ledningshierarkin, som användargränssnittsdesign rapporterar till. På grund av ledningens nya riktlinjer gjordes användargränssnittet om flera gånger och tidigare planerade innovationer övergavs. När samtidigt frivilligt avgångsvederlag erbjöds Nokias mest erfarna personal gick goda talanger förlorade. Anledningen till avgångsvederlagen var Nokias olyckliga försök att förvandla sig till ett internetföretag och förnya sin expertis, när ledningen var rädd för Googles strategi att förvandla telefoner till enbart en pipa till internet. Att investera i Nokias egna Ovi-tjänster, som applikationsbutiken, e-post eller fil- och videodelningstjänsten, visade sig vara ett kortsiktigt slöseri med resurser. Nokias snabbhet, styrka och kunnande gjorde det inte möjligt att konkurrera med Silicon Valley-jättar eller agila startups. Nokias Microsoft-kontrakt och införandet av operativsystemet Windows Phone som mjukvaruplattform för Nokias mobiltelefoner blev i slutändan dödsstöten för Ovi-tjänsterna.

– Under 2009 beslutade Nokia att bilda en allians med Intel, som ville in i smartphonebranschen. Intels UMG-enhet hade fått i uppdrag att utveckla en plattform till en smartphone. Förutom Intels plattform var Nokia också intresserat av deras utvecklingsenhet för öppen källkod, med vars expertis de ville fördubbla styrkan hos Nokias eget utvecklingsteam för Öinix. MeeGo valdes som namn på alliansen och N9-modellen blev Nokias första och samtidigt sista MeeGo-produkt.

– I teorin såg MeeGo-alliansen väldigt stark ut. I praktiken var situationen en annan. När Nokia var marknadsledare inom smartphones var Intel bara en spirande utmanare. Intel hade inget eget radiomodem. På detta område var de tvungna att samarbeta med sina andra partners, såsom ST-Ericsson och Infineon, vars marknadssituation också var svår och leverantörerna inte kunde hitta övertygande 4G-tekniklösningar. Även om UMG utförde ett disciplinerat, hanterat produktutvecklingsarbete, verkade Intels enhet med öppen källkod som ett paket självstyrda team ledda av kraftfulla personligheter.

– Nokias och Intels team kunde samarbeta, men ibland blev meningsskiljaktigheterna mellan teamen till och med hinder för produktifieringen. När Apple verkade under strikt ledning av Steve Jobs, och Android skapades av ett litet team lett av Andy Rubin, hade MeeGo inte en tydlig ledare för att visa riktningen. MeeGo var en jämlik och splittrad sammanslagning av flera avdelningar av två självmedvetna företag. Att hantera MeeGo visade sig vara mycket svårt och dess arbete gick mycket långsammare än man hoppats.

– När Stephen Elop började som Nokias vd och blev bekant med problemen med smartphonebranschen gjorde han två oroande iakttagelser, enligt hans historia: Symbians utveckling avstannade och efterfrågan på Symbianprodukter var på nedgång. En väg framåt för MeeGo, som förväntades bli räddaren, saknades. De första produkterna låg långt fram i tiden och man trodde att det skulle ta år att distribuera produktsortimentet. Ovi-appbutiken som planerades för MeeGo var fortfarande i ett tidigt skede vilket ansågs vara ett allvarligt hot mot framgången för den nya plattformen. Elop beslutade mycket snabbt att undersöka två alternativ: Googles Android och Microsofts Windows Phone.

– Valet lutade snabbt mot Windows Phone. Enligt Elop var de villkor som Google erbjöd mycket restriktiva. Nokias miljardinvestering i Navteq-karttjänster skulle ha blivit nästan värdelösa eftersom Android stödde Googles karttjänster. Nokia fruktade också att företaget skulle förvandlas från kungen av smartphones till bara ytterligare en Android-leverantör bland alla andra.

– Enligt Elops uppfattning såg valet av Windows Phone ut som ett bättre alternativ för Nokia i många avseenden. Ett partneravtal med Microsoft som var betydligt mer rättvist plus att Navteqs kartor var en attraktiv del av Nokias mervärde för Microsoft. Dessutom, av konkurrensskäl, stödde operatörerna starkt bildandet av ett tredje ekosystem vid sidan av Iphone och Android. Nokia trodde att de som Windows Phone-leverantör kunde sticka ut bland de många Android-telefonmodellerna. För att påskynda och stärka denna mycket sent påbörjade förändring och för att garantera gynnsamma villkor för Nokia i det kontrakt som förhandlats fram med Microsoft, föreslog Elop för Nokias styrelse att Windows skulle vara Nokias exklusiva smartphoneplattform. Styrelsen godkände enhälligt det på detta sätt motiverade förslaget.

– Nokias personal tog emot beskedet med tungt hjärta. I praktiken innebar lösningen att ge upp egen produktutveckling inom många olika områden, lägga ner Symbian och MeeGo och drastiskt minska organisationen. Elops kommentar som försvar till Windows Phone lät också oroande: "Windows Phone är ett helt nytt operativsystem, så en annan produkt än Microsofts tidigare Windows Mobile. Det har funnits på marknaden så kort tid att dess framgång ännu inte kan bedömas fullt ut." Nokia var redo att satsa sin egen framtid på denna produkt och tog en risk som inte kunde kontrolleras.

– Med hjälp av Windows Phone kunde Nokia på ganska kort tid skapa en mångsidig produktportfölj av Lumiatelefoner, som även fick stöd av den ledande chipsetleverantören Qualcomm för fjärde generationen av LTE. Den snabba tillväxten i början stoppades dock snart och att nå en marknadsandel på över tio procent visade sig vara en ouppnåelig dröm.

Jag ser följande huvudorsaker till denna utveckling:

• Windows Phone kom in på marknaden för sent. Android och iPhone hade redan fått ett bra försprång och de fick applikationsutvecklarnas uppmärksamhet från början. Windows Phone fick alltid sina appar sent och ofta i avskalade versioner, trots Nokias ekonomiska incitament. På grund av detta intresserade inte Windows-telefoner kundkretsen som ville ha applikationer. Så här i efterhand skulle jag uppskatta att MeeGos appbutik troligen hade drabbats av samma problem, vilket hade gjort det betydligt svårare att konkurrera med Android.

• Användargränssnittet på Windowstelefonerna i Lumiafamiljen var ingenjörslikt med monokroma fyrkantiga ikoner, det tilltalade inte majoriteten av kunderna. Microsoft hoppades att spridningen av Windows 8, som använde samma stil, skulle ha förändrat slutanvändarnas inställning till Windows-telefoner. Tyvärr gillade många PC-användare inte Windows 8 och fortsatte att använda det tidigare Windows 7 tills Windows 10 kom ut.

• Dödsstöten för Lumiatelefonerna orsakades av misslyckanden i slutskedet av utvecklingen av viktiga flaggskeppsprodukter. Med dem var avsikten att lansera tekniska innovationer som kunde ha lyft Windows-telefoner till nya höjder. Tyvärr kunde dessa lösningar inte fås att fungera tillförlitligt och de senast annonserade Lumia-telefonerna var ganska mediokra produkter, vars blygsamma försäljningsvolymer inte längre ökade marknadsandelen för Windows-telefoner.

Hur mycket politik var inblandad i hela processen?
– Det är svårt för mig att bedöma den politiska sidan av processen, men jag har varit benägen att tro att den affärslogik som nämnts ovan var den sakliga grunden för besluten.

– Boken Operation Elop, utgiven 2014, ger dock en annan bild av urvalsprocessen för mjukvaruplattformen än vad jag berättade ovan. Boken tenderar att presentera potentialen hos MeeGo i ett mycket mer optimistiskt ljus än min egen uppfattning. Enligt boken skulle Google ha varit anmärkningsvärt flexibelt i förhandlingarna, särskilt efter att förhandlingssituationen lutade till Microsofts fördel i början av 2011, främst för att Microsoft gick med på att betala Nokia en betydande summa pengar i utbyte för att Nokia skulle välja Windows Phone som sin exklusiva smartphoneplattform. Eftersom jag själv har utfört ingenjörsarbete på verkställande nivå i Nokia är jag inte i stånd att utvärdera bokens påståenden, än mindre ta ställning till hur beslutsfattandet på de slutna mötena med Nokias vd och direktion faktiskt gick till.

– Jag kan bara säga i efterhand att Nokia gjort en rad misstag i sina smartphonestrategier under tio år, vilket så småningom ledde till att verksamheten kollapsade trots ingenjörernas ansträngningar. När Nokia hade varit extremt framgångsrik ville man hålla fast vid framgången av egen kraft, men samtidigt undvika de tekniska riskerna med att förnya Symbian. Nokia hade gått om sina traditionella konkurrenter och var 2006 som bäst. När hotet från Apple och Android insågs lite senare och utvecklingen av deras lösningar skulle det ha varit bråttom att göra ändringar. Under de avgörande åren ägnades tid åt obeslutsamhet och olika misslyckade investeringar. Som grund för strategin som slutligen klargjordes av Elop var det möjligt att välja ett tekniskt fungerande system som misslyckades kommersiellt. Nokias tid och trovärdighet som telefontillverkare hade tagit slut.

– Om Anssi Vanjoki hade valts till Nokias vd istället för Elop hade det varit troligt att Nokia hade fortsatt utvecklingen av Symbian och MeeGo istället för att byta operativsystem. Vanjoki var en av de viktigaste supportrarna till Maemo och senare MeeGo på Nokia.

Jag är dock skeptisk till MeeGos chanser att lyckas av följande skäl:

• MeeGo hade svårigheter med produktiseringen av den akut nödvändiga 4G LTE-tekniken. Redan 2010 stod det klart att från 2012 och framåt skulle en smartphone utan LTE-stöd inte längre vara en trovärdig flaggskeppsprodukt.

• MeeGo var baserat på Intelalliansen. I början av 2011 var utvecklingen av Intels hårdvaruplattform fortfarande i ett mycket tidigt skede. Det fanns inte ens en prototyp av den Intelbaserade telefonen. Intels modempartner låg långt efter marknadsledaren Qualcomm när det gällde att utveckla den väsentliga LTE-funktionaliteten. Användningen av Qualcomms kretsar i MeeGo-produkterna från den första fasen uteslöts återigen på grund av samarbetet med Intel.

• Utvecklingen av 4G LTE och VoLTE som leds av Nokia var ännu inte igång, förutom arkitekturarbete, i början av 2011. Enligt planerna skulle arbetet ha krävt ett nytt team av dussintals utvecklare, så att stödet för dessa funktioner skulle ha varit klart under 2012. Att bygga och framgångsrikt leda ett så stort team skulle ha varit mycket utmanande, särskilt i MeeGo-miljön, som är uppdelad i två företag.

– Nokia hade dominerat smartphonemarknaden, med S60-plattformen som det enda genomförbara alternativet. Med undantag för Nokia kunde ingen av de andra mobiltillverkarna som använde samma plattform skapa lönsamma produkter med den. År 2010, när alla andra leverantörer hade bytt plattform till Android, växte dess marknadsandel snabbt, ledda av asiatiska leverantörer, med Samsung i toppen. Nokias möjligheter att bromsa Androids framgångar med Symbian var begränsade, och Elops tillkännagivande om Symbians långsamma nedgång avgjorde spelet för Androids seger en gång för alla. MeeGo skulle ha nått marknaden i stor skala och med ett konkurrenskraftigt produktutbud för sent och det kunde bara ha blivit Nokias eget ekosystem, efter att andra redan förbundit sig att använda Android. MeeGos roll kunde ha varit en underdog som Windows Phone, vars appbutik inte skulle ha varit i en bättre position än Windows Phone.

– Jag tror att kollapsen av Nokias telefonverksamhet främst kunde ha förhindrats genom att ta in Androidtelefoner i Nokias portfölj tillsammans med Symbianmodeller redan före 2010. Men i det skedet ville företaget göra framgångsrika produkter med sin egen produktutvecklingspersonal, och hålla full kontroll över sina egna lösningar och produkter baserade på dem. I företaget är det tron att MeeGo antingen kunde ha slagit Android eller åtminstone konkurrerat lika med det. Tyvärr blev det inte så.
Historien har dock ett lyckligt slut så till vida att Nokia lyckades göra sig av med sina telefoner i rätt ögonblick och därmed kunde finansiera förvärven inom nätverksdelen. Där är Nokia fortfarande en av världens tre ledande leverantörer i en bransch där det är mycket utmanande för nya aktörer att ta sig in.

Converged Communications

Evolution from Telephony to 5G Mobile Internet
Så sent som i oktober publicerade Wiley Erkki Koivusalos bok om telekommunikation. Han ger en expose över utvecklingen från det fasta telenätet till dagens 5G-nät. Boken är skriven för både studenter och personer som är verksamma i telekomidsutrin och som vill ha en djupare förståelse för hur röst- och datatjänster konvergerat.
MER LÄSNING:
 
SENASTE KOMMENTARER
Kommentarer via Disqus