About / Advertise
Ständig omplanering, med ständigt nya data från kunder och underleverantörer ställer nya krav på datasystemen för flödeshantering - supply-chain management. Det som konsulterna igår kallade för ERP, Enterprise Resource Planning, håller på att ersättas av ASP, Advanced Planning and Scheduling.
Målet med systemen för flödesekonomi - supply chain management - är att så ekonomiskt som möjligt tillgodose kundernas behov av de egna produkterna, på förutsägbar tid och till ett konkurrenskraftigt pris. Dessa system är ofta stora och komplexa, vilket naturligtvis kan göra det knivigt att nå toppklass.
Ett supply-chainsystem ska i korthet se till att all information som rör efterfrågan, lager, material, produktion och transport finns tillgängligt för alla som behöver ta del av den. Det innebär att systemet ska kunna svara på vad kunderna behöver, samt när och var behoven kommer att uppstå. De svaren styr sedan övriga frågor, som vad som ska anskaffas till olika lager, när anskaffningen ska ske, vilka komponenter och andra råvaror som behövs, vad som ska tillverkas i olika fabriker och linor, och hur alla nödvändiga transporter ska ske. Det är således en enorm apparat att få ett supply-chainsystem att fungera.
Icke desto mindre arbetas intensivt med detta i många företag. Fördelarna är uppenbarligen så lockande att de mer än väl uppväger problemen med att införa systemen. Frågan är alltså inte om systemen ska införas, utan snarare hur bra de kan bli.
Konsultföretaget Pricewaterhouse Coopers har formulerat nio kriterier för att diagnostisera supply-chainsystem för tillverkande företag.
Enligt dessa kriterier ska systemet medge planering för olika tidshorisonter - strategiskt för månader och år framåt, taktiskt för några veckor, och dessutom ska det finnas stöd för ständig omplanering. Att göra en ny planering ska bara ta några minuter, inte dagar eller veckor.
När en kund frågar efter leveranstider ska systemet ta hänsyn till logistikfaktorer och läget hos underleverantörer. Att bara ta hänsyn till den egna organisationen duger inte, och ett standardsvar är definitivt underkänt.
Om materialbrist uppstår ska systemet larma i god tid. Det går, menar man, om underleverantörerna sköter sitt jobb och har möjlighet att dela med sig av sin information. På så sätt kan man undvika produktionsstopp av detta skäl.
Ett bra system ska även mäta hur produktionsutrustningen utnyttjas i förhållande till vad kunderna behöver och vad underleverantörerna klarar. Att bara mäta den tid en viss utrustning utnyttjas är inte tillräckligt för att ge underlag för den totala planeringen.
När efterfrågan överstiger produktionsförmågan ska systemet ta hänsyn till hur olika kunder prioriteras och hur tillförlitliga prognoserna är. Utifrån dessa data ska systemet underlätta besluten om hur stor del av produktionen som ska levereras till de prioriterade kunderna.
Systemet ska också mäta hur nöjda kunderna är, och använda den informationen som en parameter i planeringen.
När en ny produkt ska introduceras ska systemet samla ihop information från alla avdelningar - underleverantörer, utveckling, produktion och marknad.
Slutligen ska systemet kunna förutspå efterfrågan på enskilda produkter. I idealfallet ska det gå att få fram en efterfrågeprognos som alla inblandade - på och kring företaget - är eniga om, och som kan revideras så fort ny information dyker upp.
System som hanterar detta brukar kallas för APS, Advanced Planning and Scheduling. De kan ses som en utvidgning av ERP-systemen, Enterprise Resource Planning. Något förenklat tar ERP-systemen hänsyn enbart till det egna företaget, medan APS-systemen även involverar information från kunder och underleverantörer.
Ett supply-chainsystem ska i korthet se till att all information som rör efterfrågan, lager, material, produktion och transport finns tillgängligt för alla som behöver ta del av den. Det innebär att systemet ska kunna svara på vad kunderna behöver, samt när och var behoven kommer att uppstå. De svaren styr sedan övriga frågor, som vad som ska anskaffas till olika lager, när anskaffningen ska ske, vilka komponenter och andra råvaror som behövs, vad som ska tillverkas i olika fabriker och linor, och hur alla nödvändiga transporter ska ske. Det är således en enorm apparat att få ett supply-chainsystem att fungera.
Icke desto mindre arbetas intensivt med detta i många företag. Fördelarna är uppenbarligen så lockande att de mer än väl uppväger problemen med att införa systemen. Frågan är alltså inte om systemen ska införas, utan snarare hur bra de kan bli.
Konsultföretaget Pricewaterhouse Coopers har formulerat nio kriterier för att diagnostisera supply-chainsystem för tillverkande företag.
Enligt dessa kriterier ska systemet medge planering för olika tidshorisonter - strategiskt för månader och år framåt, taktiskt för några veckor, och dessutom ska det finnas stöd för ständig omplanering. Att göra en ny planering ska bara ta några minuter, inte dagar eller veckor.
När en kund frågar efter leveranstider ska systemet ta hänsyn till logistikfaktorer och läget hos underleverantörer. Att bara ta hänsyn till den egna organisationen duger inte, och ett standardsvar är definitivt underkänt.
Om materialbrist uppstår ska systemet larma i god tid. Det går, menar man, om underleverantörerna sköter sitt jobb och har möjlighet att dela med sig av sin information. På så sätt kan man undvika produktionsstopp av detta skäl.
Ett bra system ska även mäta hur produktionsutrustningen utnyttjas i förhållande till vad kunderna behöver och vad underleverantörerna klarar. Att bara mäta den tid en viss utrustning utnyttjas är inte tillräckligt för att ge underlag för den totala planeringen.
När efterfrågan överstiger produktionsförmågan ska systemet ta hänsyn till hur olika kunder prioriteras och hur tillförlitliga prognoserna är. Utifrån dessa data ska systemet underlätta besluten om hur stor del av produktionen som ska levereras till de prioriterade kunderna.
Systemet ska också mäta hur nöjda kunderna är, och använda den informationen som en parameter i planeringen.
När en ny produkt ska introduceras ska systemet samla ihop information från alla avdelningar - underleverantörer, utveckling, produktion och marknad.
Slutligen ska systemet kunna förutspå efterfrågan på enskilda produkter. I idealfallet ska det gå att få fram en efterfrågeprognos som alla inblandade - på och kring företaget - är eniga om, och som kan revideras så fort ny information dyker upp.
System som hanterar detta brukar kallas för APS, Advanced Planning and Scheduling. De kan ses som en utvidgning av ERP-systemen, Enterprise Resource Planning. Något förenklat tar ERP-systemen hänsyn enbart till det egna företaget, medan APS-systemen även involverar information från kunder och underleverantörer.
Adam Edström
