JavaScript is currently disabled.Please enable it for a better experience of Jumi. Elektroniklöner ökar stadigt högt upp i åldrarna

Elektroniktidningen presenterar för andra gången lönestatistiken för elektronikingenjörer i Sverige. Resultaten visar att erfarenhet, ansvar och jobbyte lönar sig långt upp i åldrarna. En annan slutsats är att elektronikingenjörer som jobbar i Stockholmstrakten får högre lön än riksgenomsnittet.
Erfarenhet betalar sig. ännu mer vinner man på att ta på sig mera ansvar och att byta arbetsgivare.
 
Det som lönar sig bäst är att studera. Den som dessutom har pluggat på KTH får troligen ännu lite mer att göra av med än andra. Liksom de som jobbar i Stockholms län. Privatanställda har också betydligt mer i månaden och är mer nöjda med sina löner.
 
Så kan man sammanfatta de resultat som kom fram i Elektroniktidningens löneenkät 2001.
 
Enkäten genomfördes av ett telemarketingföretag under perioden 19
till 27 februari. 210 personer, slumpmässigt utvalda bland de drygt 5 000 medlemmarna i SER, Sveriges Elektro- och Dataingenjörers Riksförening, tillfrågades.
 
Av dem svarade 161 personer, vilket ger en svarsfrekvens på 75 procent.
 
I diagrammen presenteras de data vi fått in med deskriptiv statistik. Där kan du också se hur du själv ligger till, beroende på var du jobbar, var du studerat, hur stort ansvar du har, hur gammal du är och hur länge du varit yrkesverksam.
 
Norrlänningar nöjda
 
Elektronikingenjörerna är som helhet mycket nöjda med sin lön, bara 28 procent är missnöjda. När vi delade in Sverige i regioner; Stockholms län, Skåne län, Västra Götalands län, östergötlands län, Västmanlands län, Norrlandslänen och övriga Sverige, visade det sig dock att tillfredsställelsen med lönen varierar över landet.
 
Mest missnöjda är de som jobbar i Västra Götaland, hela 36 procent. Där ligger medellönen på 32 546 kronor i vår enkät.
 
De allra lägst betalda, de som bor i Norrlandslänen (medellön: 31 071 kronor) och de som bor i det vi kallar övriga Sverige (medellön: 30 300 kronor), är allra mest nöjda. I Norrland är hela 87 procent nöjda och i övriga landet 80 procent.
 
I huvudstaden med omnejd är 73 procent nöjda. Därmed är inte Stockholmarna, som har det högsta löneläget med ett genomsnitt på 36 078 kronor per månad, mer nöjda än den genomsnittlige svenske elektronikingenjören.
 
För två år sedan rapporterade vi att 45 procent hade rätt till övertidsersättning och att det kunde vara lönsamt att förhandla bort den. Dessa 45 procent jobbade i genomsnitt 14 timmars övertid i veckan medan de som saknade rätt till ersättning jobbade 19 timmar.
 
Vid första anblicken såg det ut som om fem timmars extra arbete kunde ge dryga 7 000 kronor mer i månaden. Då återfanns 60 procent av dem som saknar arbetsledande position, och 20 procent av cheferna, i gruppen som fick övertidsersättning. Gruppen som inte fick övertidsersättning omfattade 80 procent av alla chefer.
 
Idag, två år senare, har bara 38 procent av elektronikingenjörerna rätt till övertidsersättning. Och av dem bara 16,5 procent av arbetsledarna. De som får övertidsersättning jobbar bara 12,5 timmar övertid för en genomsnittslön på 31 900 kronor medan de andra fortsätter jobba över 19 timmar per månad för 35 400 kronor. Alltså 3 500 kronor för 6,5 timmars arbete.
 
Summa summarum så har det blivit mindre fördelaktigt att förhandla bort övertidsersättningen.
 
Resultatet stämmer med teorin
 
Förutom att ge läsarna grundläggande statistik gör vi också denna gång en mer ingående analys av materialet. Detta genom att skatta nationalekonomen Jacob Mincers löneekvation.
 
Den är härledd ur det som kallas för humankapitalteorin, en teori som beskriver hur investeringar i humankapital, människor till skillnad från maskiner eller byggnader, ger avkastning i framtiden. Mincer var en av teorins grundare och hans löneekvationer är väl använda och testade, bland annat inom nationalekonomin.
 
För dem som jobbar med lönestatistik, forskare såväl som fackföreningarnas statistiker, är ekvationen känd för att stämma oerhört väl in på verkliga data. Den anses vara mycket stabil - såväl över tiden som mellan olika länder och system.
 
Huvudprinciperna i Mincers ekvation är att utbildning och erfarenhet bestämmer lönen. Man kan också lägga andra variabler som kan tänkas påverka lönen.
 
Utbildning ger 4 900 kronor
 
I vår modell satte vi två utbildningsnivåer; de som har högst högskoleingenjörsexamen placerade vi i en grupp och de som har civilingenjörsexamen eller annan grundläggande universitetsutbildning om minst 120 poäng samt de som har liccat eller doktorerat placerade vi i den andra gruppen.
 
Som extra variabler tog vi in det antal gånger man bytt jobb och vilket ansvar man har i form av antal underställda.
 
Trots att studien har så få observationer så visade det sig att alla dessa variabler är statistiskt säkerställda.
 
Varje extra år av yrkeslivserfarenhet ger 275 kronor mer i månaden. Men då gäller det att komma ihåg att ökningarna, såväl i verkligheten som i teorin, normalt är mycket kraftigare i början av en karriär än i slutet. Detta för att man tänker sig att en person lär så mycket mera nytt tidigt i sitt yrkesverksamma liv än senare.
 
Resultaten i vår enkät stämmer med teorin. Medianlönen ökar från åldersgrupp till åldersgrupp. Men löneskillnaden mellan grupperna minskar ju äldre grupperna är.
 
Ny arbetsgivare ger 800 kronor
 
Att byta arbetsgivare ger enligt modellen drygt 800 kronor extra i månaden. När vi tittade närmare på hur länge olika åldersgrupper stannar hos varje arbetsgivare visade det sig tydligt att de äldre generationerna, personer över 55 år, ger i genomsnitt varje arbetsgivare mellan 10 och 12 år. De som är mellan 45 och 54 år ger arbetsgivarna knappa nio år vardera, de mellan 35 och 44 knappt sex år. De som är 34 år och yngre ger bara arbetsgivaren mellan ett och ett halvt och tre och ett halvt år.
 
Ju yngre man är desto kortare tid stannar man alltså på varje plats.
 
Chefspost ger 2 900 kronor
 
Det är rimligt att anta att löneökningarna bli allt kraftigare ju högre upp på karriärstegen man kommer, enligt definitionen att man klättrat i trappan när man får chefsansvar för fler.
 
För två år sedan definierade vi ett antal trappsteg genom att ta hänsyn till antalet underställda; ingen, 1 till 5, 6 till 20, 21 till 50, 51 till 200 samt fler än 200 personer. Varje pinnhål på ansvarsstegen gav då dryga 1 600 kronor extra i månaden.
 
Det största lönehoppet uppstod mellan dem som ansvarar för 21 till 50 personer och 51 till 200 personer. Mellan dem skilde medianlönen med 11 000 kronor i månaden.
 
I årets modell gick det inte att utföra samma experiment eftersom materialet inte innehöll tillräckligt många högre chefer. I stället undersökte vi om det är mödan värt att över huvud taget ta chefsansvar. Det visar sig att det gör det. Att gå från att inte ha någon under sig, till att ha det, ger 2 900 kronor extra i månaden.
 
Man bör nog ta exaktheten i siffrorna från modellen med en liten nypa salt, trots att de är statistiskt säkerställda.
 
För bara 127 personer av de 211 möjliga hade besvarat alla frågor som ingick i modellen.
 
Men trenden är glasklar. Utbildning, erfarenhet, byte av arbetsgivare och ökat ansvar ger mer i lönekuvertet. Men även utbildningsort och var i landet man är verksam spelar roll. Därmed inte sagt att man har mer kvar till sparkontot för att regionen man bor i har ett högt löneläge. Där kan levnadsomkostnaderna också vara högre.


Erika Ingvald

Prenumerera på Elektroniktidningens nyhetsbrev eller på vårt magasin.


MER LÄSNING:
 
KOMMENTARER
Kommentarer via Disqus

Rainer Raitasuo

Rainer
Raitasuo

+46(0)734-171099 rainer@etn.se
(sälj och marknads­föring)
Per Henricsson

Per
Henricsson
+46(0)734-171303 per@etn.se
(redaktion)

Jan Tångring

Jan
Tångring
+46(0)734-171309 jan@etn.se
(redaktion)