About / Advertise
I det nya yrkesförberedande gymnasiet har elektronik fått stryka på foten. Det är förstås tråkigt, och en förlust för både branschen och morgondagens elever. Men egentligen var Skolverkets uppgift omöjlig att genomföra med de givna direktiven från regeringen.Det låter förvisso lovvärt. Att utbilda elever till arbetslöshet är förstås dumt. Resultatet har dock blivit att framtidens gymnasium kommit att utformas av lobbyister. Särintressen med stark påtryckningsförmåga har kunnat få sina viljor igenom, på bekostnad av områden med svaga lobbyister. Branscher som inte visat intresse eller som inte fattat vad som pågått kan inte räkna med någon utbildad arbetskraft. ”De får skylla sig själva” som en lärare med insyn i arbetet konstaterade rakt på sak.
Dessvärre, ur elektroniksynvinkel, har elektronikbranschen misslyckats kapitalt med att föra fram sina intressen i processen. Branschföreningen Svensk Elektronik har förvisso varit inbjuden och deltagit i ett par möten hos Skolverket, men inte lämnat några större avtryck i processen. Övriga aktörer från elektronikindustrin har lyst med sin frånvaro, synpunkter har istället kommit från konsumentelektronikkedjornas förening Elektronikbranschen, från Teliasonera samt från Dataföreningen.
Konsekvensen har blivit att elektronik inte blivit obligatoriskt på något av de yrkesförberedande programmen i det nya gymnasiet. De elever som till äventyrs är intresserade kan förvisso välja inriktning och tillvalskurser i ämnet. Dock går det till exempel inte att läsa digitalteknik – den kursen har försvunnit helt. Och de skolor som skulle vilja erbjuda en mer heltäckande elektronikutbildning får arbeta i motvind – systemet har små utrymmen för egna initiativ.
Aktörer som verkat för elektriker och automationstekniker har fått desto större genomslag. Att organisationer för dessa sektorer har större lobbymuskler än elektronikbranschen är i sig inte konstigt. Elektronikkonstruktion innebär ju definitionsmässigt skapandet av något nytt, och av nya branscher kan man inte förvänta sig någon större påverkansförmåga på myndigheter och politiker.
Elektronikbranschens företrädare kunde förvisso ha gjort mer i den här frågan. Men Skolverkets uppgift är faktiskt omöjlig. Felet ligger i regeringens grundläggande direktiv – att utbildningarna primärt ska leda till jobb på dagens arbetsmarkad. Hade direktivet istället varit mer offensivt, och gått ut på att utbilda morgondagens elever för morgondagens arbetsmarknad så hade det stämt mer in i de annars så lovvärda tankegångarna om innovation och entreprenörskap. Nu blir resultatet reaktivt, tillbakablickande och defensivt.
Förlorarna är förstås många. Eleverna, som inte får någon ärlig chans att ta till sig det senaste inom teknikutvecklingen. Elektronikbranschen, som inte får tillgång till utbildad arbetskraft. Ska man hårdra det så förlorar hela Sverige – möjligheterna att få fram nya produkter och tjänster som bygger vårt välstånd minskar när vi inte ger våra ungdomar adekvat utbildning för framtiden.
