Dessa tre Linköpingsföretag har flugit under radarn av olika anledningar. Mest för att de inte är börsnoterade och inte behöver vara offentliga om de inte vill, men också för att de är så pass nystartade att de inte blivit kända av den anledningen.

Unmanned Systems Group till exempel, ett schweiziskägt företag med konstruktion och produktion i Linköping, gjorde sig inte synligt förrän i höstas.

Företaget bildades för två år sedan av två mindre flygteknikföretag – Innoswiss och Swisscopter. Huvudkontoret ligger i Zug utanför Zürich men det är i Linköping som utveckling, konstruktion, tillverkning, tester och vissa provflygningar sker.

Den första produkten Discoverer är ett litet, lätt spaningsplan, bara 3,30 meter mellan vingspetsarna och 20 kilo tungt med bränsle och kamera.

Discoverer styrs från en markstation och kan vara i luften i tjugo timmar i sträck. Det är väsentligt längre än det lilla spaningsplanet Falken, som svenska försvaret använder.

Den andra produkten, som är på väg ut på marknaden, heter Discoverer II (bilden ovan) och är sju meter mellan vingspetsarna, i storlek något större än Shadow 200, den amerikanska UAV som svenska försvaret köpt och döpt till Örnen och som används i Afghanistan.

Discoverer II har konstruerats för att kunna bära en avancerad övervakningsradar med sikte på marknaden för gränsövervakning, bland annat EU:s yttre gränser.

Den tredje produkten, som i dagarna håller på att provflygas, är den obemannade helikoptern ATRO-X. Den liknar både Saabs Skeldar och Linköpingbolaget Cybaeros Apid 60 i storlek, men har en helt ny motorteknik – en så kallad tip thrust-motor – en jetturbin som sitter ovanför rotorbladen och trycker den heta, komprimerade luften ut genom rotorbladen och på så sätt får rotorn att rotera.

– Vår nya motorteknik gör att ekonomin och lastförmågan i en helikopter-UAV blir väsentligt bättre än med traditionell teknik. Det är som att jämföra en iPhone med en gammal bakelittelefon, säger Peter Adolfsson, försäljningschef på Unmanned Systems Group till Elektroniktidningen.

Den fjärde produkten för Unmanned Systems Group blir Magic Eye, som ska utvecklas tillsammans med Vietnam Aerospace Association.

Magic Eye är en 3,1 meter lång UAV med 4,5 meter mellan vingspetsarna. Den ska drivas av en 22-hästars tvåtaktsmotor och ska kunna vara i luften i sex timmar i sträck. Maxhastigheten blir 200 kilometer i timmen.

Magic Eye ska bland annat användas för kartering av otillgängliga landområden, övervakning av kraftledningar, övervakning av gränser och spaning vid räddningsinsatser.

UAS Europe är ett annat Linköpingsföretag som är okänt utanför de trängre flygkretsarna.

Det har sitt ursprung i elektronikföretaget Instrument Control i Linköping, känt för sina autopiloter och markkontroller till obemannade flygsystem – unmanned aerial systems UAS.

Instrument Control har gräddan av världens flygteknikföretag som sina kunder, bland andra US Air Force, QinetiQ och Thales.

Steget från att tillverka elektronik åt andra till att bygga och marknadsföra kompletta obemannade flygsystem, utrustade med egen hård- och mjukvara, kändes inte långt och man startade företaget UAS Europe förra året.

Nu har UAS Europe tre obemannade flygsystem i portföljen, alla med Instrument Controls autopilot Skyview Easypilot 3.0 och markkontrollsystemet Skyview GCS. Och alla med beteckningen Spy Owl.

Det minsta systemet, Spy Owl 100, är ett litet, batteridrivet träningsplan som UAS Europe är återförsäljare av.

De två större systemen, Spy Owl 200 och Spy Owl 300, är ursprungligen tyska konstruktioner som UAS Europe köpte rättigheterna och verktygen till i augusti förra året.

Spy Owl 200 är ett batteridrivet propellerplan med 2 meter mellan vingspetsarna. Det klarar två timmar i luften och kan bära 3,5 kilos last, företrädesvis en kamera.

Spy Owl 300 är närmare 3 meter mellan vingspetsarna, drivs av en liten tvåhästars fyrtaktsmotor och kan vara i luften i tio timmar. Spy Owl 300 kan ta 7 kilos nyttolast.

Datalänken har en räckvidd på 50 kilometer på 900 MHz-bandet. Den räckvidden kallas LOS, line of sight.

– Men det går att flyga längre, upp till 200 kilometer med en ”trackingantenn” som står på marken och följer planets gps-position. Men trackingantennen kostar en halv miljon och de flesta väljer den kortare räckvidden, säger UAS Europes grundare och vd Paul Holmstedt.

Det femte Linköpingsföretaget med obemannade flygfarkoster på programmet är Intuitive Aerial.

Grundaren Torkel Danielsson, med bakgrund i Saab naturligtvis, har konstruerat ett flygande kamerastativ – en specialhelikopter med kamera för avancerade filminspelningar.

Den lilla helikoptern är i praktiken en flygande Steadicam, den typ av kamerställning som filmfotografer fäster runt sin egen kropp och som får kameran att hålla sig still trots att fotografen rör sig snabbt.

– Vi använder dubbla elektroniska gyron och accelerometrar som hundratals gånger per sekund mäter in och styr så att kameran hålls exakt stilla i luften. Inte ens Steadicam hänger med, för med ett flygande kamerastativ kan man göra snabbare och jämnare åkningar längs marken också, säger Torkel Danielsson.

Och inte nog med detta. Inom Saab finns planer på en stor drönare, i samma storlek som stridsflygplanet Gripen, men konstruerad för övervakning och underrättelsespaning med en så kallad ISR-sensor. Men det är planer som ännu inte har konkretiserats.

Idag har Saab bara det obemannade helikoptersystemet Skreidar, plus en väsentlig roll i Europaprojektet Neuron.

Så funkar det

De obemannade flygfarkosterna, unmanned aerial vehicle UAV, kallas i dagligt tal för drönare, droners på engelska. Man talar dock alltmer om unmanned aerial systems UAS.

Drönarna utvecklades ursprungligen för militära ändamål men har mer och mer hittat vägen till halvmilitära och rentav civila -marknader som gränsöver-vakning, havsövervakning, räddnings-operationer, karteringar, skogsskötsel och jordbruk.

Rutterna kan både förprogrammeras och ändras i realtid via den bärbara mark-stationen. Bilderna från kameran länkas via en -analog videolänk.

RC-styrningslänken fungerar så att man från sändaren på marken skickar ut ett pulståg som motsvarar varje styrspaks läge (höjdroder, skevroder, gas, sidoroder osv.). Detta pulståg tas emot i flygplanet och omvandlar det till servolägen.

RC-styrningen använder sig av en rundstrålande (omnidirektionell) antenn med låg effekt vilket gör att räckvidden inte blir mer än ett par kilometer. Detta är oftast ingen problem för RC-flygaren eftersom hen ju behöver kunna se hur flyg-planet ligger i luften för att kunna styra det.

De obemannade farkosterna har en autopilot som sköter själva flygningen, ungefär som om RC-piloten flyttat upp i flygplanet. Från markstationen styr piloten flygplanet med autopilotens högnivåkommandon som inbegriper höjd, fart, kurs och rollvinkel. Via radiolänken kan man även skicka upp en mängd andra parametrar, som sensorstyrning. Farkosten skickar tillbaka statusparametrar till markkontrollstationen.

Kommunikationen kan ske med rundstrålande antenner för kommunikation i närområdet, upp till 10–15 km. För längre avstånd krävs antenner med riktverkan och dessutom högre sändareffekt.

En RC-styrning ligger på milliwatt upp till cirka 1 W. I fri luft är sedan räckvidden betydligt bättre än om sändaren står på marken. Det är av denna anledning som man oftast endast behöver riktantenn på marken och inte ombord på flygplanet.

För att flyga mer än 200 kilometer bort måste man använda satellitlänk. De amerikanska drönarna i Afghanistan kontrolleras från den amerikanska flygbasen i Nevadaöknen utanför Las Vegas, men måste starta och landa manuellt med RC-kontroller och personal på plats eftersom satellitlänken har ett par minuters fördröjning.

Bilderna i faktarutan visar Cybaero Apid 60 överst och Saab Skeldar nederst.