ELECTRONICA Med en krets från ON Semiconductor har taiwanesiska Wisol tagit fram den första kompletta Sigfoxmodulen. Hårdvarukostnaden för att koppla upp en IoT-nod till molnet är inte mer än två dollar, men Sverige är fortfarande en vit fläck på Sigfox täckningskarta.
SÅ FUNKAR SIGFOX |
Tekniken är smalbandig och nyttjar licensfria frekvensband i 950 respektive 868 MHZ-banden. Varje basstation kan hantera ett mycket stort antal noder som bara sänder när det finns nytt data. Det sker ingen synkronisering som i andra radiotekniker. Istället skickas varje meddelande tre gånger på tre olika frekvenser för att öka chanserna att det kommer fram.
Meddelandena har 12 byte för data. Dessutom förväntas varje nod ha kontakt med tre basstationer. Sammantaget ger det hyfsat goda chanser att meddelandet kommer fram men någon hundraprocentig garanti finns inte. – Tekniken är inte i första hand tänkt för tillämpningar där man behöver realtidsegenskaper – om det försvinner ett temperaturvärde från en mätpunkt i ett hus är det inte hela världen, säger Tony Francesca. Kanalen är dubbelriktad så det går att bekräfta att man tagit emot ett mätvärde eller skicka instruktioner till en viss nod. |
– Utvecklingscyklerna har gått från att vara uppåt ett år till att man numera vill ha ut en produkt på tre månader, säger Tony Francesca på Sigfox.
För att möta kraven har det franska företaget byggt ett ekosystem med samarbetspartners och underleverantörer. Det senaste resultatet presenterades på Electronica och är en komplett modul för IoT-noder. Den baseras på ON:s Sigfoxkrets och har designats av Wisol. Priset är två dollar i den europeiska versionen och tre dollar i USA.
– Det beror på att FCC kräver högre uteffekt och då måste man ha en bättre effektförstärkare.
Även Innocomm håller på att utveckla kompletta moduler. Det taiwanesiska företaget använder dock en krets från NXP. De första samplen ska komma i januari och massproduktion är planerad till mars.
Det finns idag Sigfoxnät i 25 länder, tio fler än för ett år sedan. Sigfox äger och driver självt fem av dessa, i Frankrike, Spanien, Portugal, USA och Tyskland. Övriga nät byggs och drivs via samarbetspartners.
– I Frankrike finns det ungefär 34 000 cellulära basstationer, vi behöver bara en tjugondel så många, 1600. Normalt tar det tre år att få full täckning i ett land.
Sverige saknar ännu Sigfoxnät och Tony Fanscesca vill inte säga något om när det kan komma att ändras.