About / Advertise
Marilyn Monroe lär ha föredragit att gråta i limousin framför att göra det i en sjabbig taxi. Men hur är det nu för tiden? Blir dagens IT-miljonärer lyckliga? Det verkar inte så.
Blir man lycklig av pengar? Den urgamla frågan har fått ny aktualitet av alla direktörer med skyhöga löner, och alla nyrika IT-företagare som kasserat in fantasibelopp för sina omogna företagsskapelser.
Och det verkar faktiskt som om lyckan ofta sviker, åtminstone att döma av det som står i tidningarna.
Ta Lars-Eric Petersson, till exempel, han som ska bli ordförande på Telia. Hans årslön och bonus har ältats av medierna, ivrigt påhejade av röstraggande politiker. Nu är det synd om honom.
- Jag har inte stulit pengar från någon. Och inte har jag begärt att få bli ordförande i Telia. även om det inte syns är jag berörd av situationen, säger han till Svenska Dagbladet, och man riktigt känner hur dåligt han mår.
Eller ta Kajsa och Ernst, Boo.coms Leander och Malmsten alltså.
Det kan inte vara lätt att först ragga ihop en miljard och sen försöka förklara vart den tog vägen. Måste vara värre än att aldrig ha kommit i närheten av nån miljard över huvud taget.
Johannes Bertorp är det också synd om. Denne 23-åring sålde visserligen sitt Wineasy för massor av miljoner, men sen råkade han köpa jättelägenhet på Strandvägen för 12 av dem. Samma lägenhet som Tormod - synd om honom också förresten - Hermansen skulle fått om inte Telianoraffären spruckit.
Lägenheten är säkert OK. Men Johannes kunde inte hålla käft. Så han sa till en reporter på Dagens Nyheter att "det är en njutning att titta på lägenheter och röra sig bland snorkiga mäklare och veta att jag har råd att bjuda mycket om det behövs".
Oskyldigt? Kanske. Naivt? Definitivt. För det citatet kastade sig mediavargarna över som ett klippt Marjasinkvitto. Och grabben är bara 23, han har många år kvar att bli påmind om detta.
ännu yngre, bara 19 år, är Fredrik Gillström. Han och brodern Martin blev sisådär 50 miljoner rikare av att sälja sitt tonårsprojekt, IT-firman Sitch, till några amerikaner.
Bröderna Gillström köper dock inga lägenheter på Strandvägen, de investerar istället i en ny teleoperatör. Som ska bli världsbäst på att attrahera ungdomar. Hittills har de 1 000 abonnenter, snart ska de ha 40.000.
Snacka om att behöva jobba hårt för att skaffa sig kompisar.
Man undrar nu med bävan hur det ska gå för de nyblivna halvmiljardärerna bakom Elektroniktidningsbekanta Qeyton och Altitun. En halv miljard är ju svår att gömma.
Går nån av dem ut med sina polare och tar en öl så kan man ju gissa vartåt gänget pekar när notan ska betalas, om man säger.
Näe, det verkar synd om de rika.
Och det verkar faktiskt som om lyckan ofta sviker, åtminstone att döma av det som står i tidningarna.
Ta Lars-Eric Petersson, till exempel, han som ska bli ordförande på Telia. Hans årslön och bonus har ältats av medierna, ivrigt påhejade av röstraggande politiker. Nu är det synd om honom.
- Jag har inte stulit pengar från någon. Och inte har jag begärt att få bli ordförande i Telia. även om det inte syns är jag berörd av situationen, säger han till Svenska Dagbladet, och man riktigt känner hur dåligt han mår.
Eller ta Kajsa och Ernst, Boo.coms Leander och Malmsten alltså.
Det kan inte vara lätt att först ragga ihop en miljard och sen försöka förklara vart den tog vägen. Måste vara värre än att aldrig ha kommit i närheten av nån miljard över huvud taget.
Johannes Bertorp är det också synd om. Denne 23-åring sålde visserligen sitt Wineasy för massor av miljoner, men sen råkade han köpa jättelägenhet på Strandvägen för 12 av dem. Samma lägenhet som Tormod - synd om honom också förresten - Hermansen skulle fått om inte Telianoraffären spruckit.
Lägenheten är säkert OK. Men Johannes kunde inte hålla käft. Så han sa till en reporter på Dagens Nyheter att "det är en njutning att titta på lägenheter och röra sig bland snorkiga mäklare och veta att jag har råd att bjuda mycket om det behövs".
Oskyldigt? Kanske. Naivt? Definitivt. För det citatet kastade sig mediavargarna över som ett klippt Marjasinkvitto. Och grabben är bara 23, han har många år kvar att bli påmind om detta.
ännu yngre, bara 19 år, är Fredrik Gillström. Han och brodern Martin blev sisådär 50 miljoner rikare av att sälja sitt tonårsprojekt, IT-firman Sitch, till några amerikaner.
Bröderna Gillström köper dock inga lägenheter på Strandvägen, de investerar istället i en ny teleoperatör. Som ska bli världsbäst på att attrahera ungdomar. Hittills har de 1 000 abonnenter, snart ska de ha 40.000.
Snacka om att behöva jobba hårt för att skaffa sig kompisar.
Man undrar nu med bävan hur det ska gå för de nyblivna halvmiljardärerna bakom Elektroniktidningsbekanta Qeyton och Altitun. En halv miljard är ju svår att gömma.
Går nån av dem ut med sina polare och tar en öl så kan man ju gissa vartåt gänget pekar när notan ska betalas, om man säger.
Näe, det verkar synd om de rika.
Adam Edström
