För drygt fem år sedan spekulerades det friskt om vem som skulle ta över rodret på Sveriges Innovationsmyndighet Vinnova när Per Eriksson, som varit med på skutan från starten, lämnade för att bli rektor vid Lunds Universitet.

När beskedet kom att Charlotte Brogren, då ABB:s utvecklingschef på Robotics, blir ny generaldirektör på myndigheten var överraskningen total. Fast positiv.

Charlotte Brogren Jobb: Generaldirektör på Vinnova. Född: 1963. Bor: Täby. Familj: Man och tre barn, alla blivande ingenjörer. Intresse: Nybliven golf-entusiast. Dold talang: Nja, den letar jag fortfarande efter.  Fast jag lagar väldigt god, men stark mat.

Tveklöst uppfyllde Charlotte Brogren alla krav man kan ställa på chefen för en myndighet som ska dela ut drygt 2,3 forskningsmiljarder över Sverige. Hon hade disputerat, hon kunde riskkapital och hon hade lång erfarenhet av forskning och utveckling från stora företag som ÅF, Aga och ABB. Hon var dessutom sedan tidigare engagerad i den svenska forskningspolitiken. Och hon var både van och villig att debattera FoU-frågor.

Nu, drygt fem år senare, är nyfikenheten stor på hur hon själv upplevt bytet från det ständiga pendlandet till tillväxtländer som Indien och Kina till GD-stolen på Mäster Samuelsgatan i Stockholm.

− Det är jättespännande att få vara med och utveckla den svensk inriktningen inom forskning och utveckling. Det har faktiskt varit roligare och mer energigivande än vad jag kunde föreställa mig när jag började, säger hon uppriktigt.

Samtidigt sticker hon inte under stol med att miljöbytet till en början var lite av en kulturkrock.

− I mitt tidigare yrkesliv såg jag globaliseringen och konkurrensen från andra länder och lättflyktigheten av bolag och liknande. När jag kom till det här jobbet kändes det inte riktigt som att de som styr forskningspolitiken hade fattat det, man hade inte riktigt ”sense of urgency”, förklarar Charlotte Brogren.

Redan i ett tidigt skede efterlyste hon en nationell kraftsamling och en insikt i hur vi i Sverige kan skapa rörliga forskningsmiljöer som samverkar över gränser och ger nytta och värde för samhället.

− Jag tror att det finns en enorm kraft som vi inte alltid har använt i Sverige. Vi måste våga prata nytta och våga förstå att det inte är någon motsättning mellan vetenskaplig kvalitet och att skapa nytta.

Sverige är ett väldigt litet land i det stora hela. Vi utgör bara 0,14 procent av världens befolkning och det finns 20 städer i världen som har större befolkning än hela vårt land. Trots det ligger Sverige i topp när det gäller innovationsklimat och att skapa idéer, processer, produkter och tjänster.

− Men för att kunna mäta oss med större och mer resursstarka länder måste vi använda alla verktyg. Vi måste våga jobba bättre över gränserna för att få ihop flera aktörer och skapa starkare team.

Så med stor envishet och frenesi har Vinnova, med Charlotte Brogren i spetsen, under de senaste åren försökt påverka svenska politiker om att nationsöverskridande forskning måste prioriteras.

− Till vår stora glädje fick vi gehör för detta i forskningspropotionen som kom för snart två år sedan.

Vinnova fyller tonåring Vinnova – Verket för innovationssystem – startade år 2001 genom en sammanslagning av STU-delen av Nutek (FoU-delen), Kommunikationsforskningsberedningen och halva Rådet för arbetslivsforskning. Innan Vinnova bildades hade den dåvarande rege-ring haft en parlamentarisk utredning som föreslog att det skulle bildas ett enda forskningsråd. Det förslaget mötte starkt motstånd från industrin och Ingenjörsvetenskapsakademien, IVA, så regeringen backade och gjorde bedömningen att även en forsknings- och utvecklingsmyndighet behövdes. Vinnova bildades och inlemmades under Näringsdepartementet.

Resultatet är samverkansprogrammet SIO, kort för Strategiska Innovationsområden.

Tillsammans med Energimyndigheten och Formas driver Vinnova numera SIO-satsningen som syftar till att få just näringslivet, offentlig sektor och akademi att stärka varandra genom att gemensamt prioritera investeringar i forskning, utveckling och innovation.

Grundbulten i SIO är att genom samverkan vässa teknikområden som vi i Sverige redan är starka inom. Därmed ger vi oss själva en chans i den globala konkurrensen.

− Det nya i SIO är att vi varken från myndigheten eller regeringskansliet pekar ut med hela handen vad som ska satsas på. Inom tidigare samverkansprogram, åtminstone under 2000-talet, har det varit den sittande regeringen som pekat ut ett visst antal branscher och satt pengar där. Sen har man fått se vad det blev.

Den metoden kan möjligen fungera för tydliga branscher som skog, gruvor och liknande. För elektronik är det däremot knepigare, eftersom elektronik är ett splittrat begrepp.
Inom elektronik finns å ena sidan en egen bransch. Å andra sidan är elektronik en möjliggörare för mycket av den övriga industrin. Och om allt fungerar, så syns inte elektroniken.

− Vi har försökt ändra branschlogiken. Istället har vi sagt att ni som kan, orkar och lyckas formera er där ute och säger vad ni vill göra, ni får medel. Vi värderar ambition, målsättning och inpakt om man lyckas.

Det har alltså varit ett medvetet drag att ge de sökande så fria tyglar som möjligt. Det viktiga har inte varit att styra med förutbestämda kriterier. Tvärtom har tanken varit att den totala flexibiliteten ska bana väg för rätt aktörer att skapa realistiska mål.

Till och med begreppet rätt aktörer är töjbart. Inom vissa SIO-program är det centralt att offentlig sektor, privata företag och akademisk forskning samsas. Inom andra är det inte lika viktigt.

− Inom elektronik exempelvis trycker vi inte på att det ska finnas en offentlig part med. Däremot ska det vara de starkaste forskarmiljöerna, forskningsinstitut som Acreo och bolag som är starka inom området.

I vissa program kan det vara väldigt många jämbördiga medverkande, i andra betydligt färre.

Inte ens en gemensam tidshorisont finns för de olika SIO-programmen. Istället beror den av det enskilda teknikområdet.

− Om vi pratar flyg så måste vi blicka mot år 2030. Vi har ett annat program inom IoT. Det vore inte meningsfullt för dem att sätta samma tidshorisont. Här bör ambitionen istället ligga på 2017, säger Charlotte Brogren.

Strategiska innovationsprogram Elva SIO-program har godkänts, men fler är på väg. Förväntningen är att det blir totalt cirka 20 SIO-program. De som hittills godkänts fokuserar på elektroniksystem, IoT, grafen, produktion, automation, flyg, lättviktsmaterial, metalliska material, gruvindustri, nya biobaserade material och folksjukdomar.

Hittills har elva SIO-program godkänts (se faktarutan till höger). Tittar man närmare på dem så är det tydligt att Vinnova ligger steget före både Energimyndigheten och Formas i skapandet av program. Av de sjösatta är så gott som alla uteslutande Vinnovas. Energimyndigheten har enbart en liten del i SIO-programmet kring elektronik liksom grafen.

− I den utlysning som pågår just nu tror jag däremot att det kommer att bli lite annorlunda, säger Charlotte Brogren.

Samtidig utgör SIO-programmen bara runt 20 procent av Vinnovas totala budget på cirka 2,3 miljarder kronor. Det finns fortfarande en mängd andra program där myndigheten på traditionellt vis pekar ut teknikområden som den anser är viktiga.

Nästa år tar Vinnova dessutom återigen över ansvaret för att ge stöd till företagsinkubatorer. Målet med inkubatorstödet är att fler nya kunskapsintensiva företag ska bildas och växa i Sverige.

Sedan 2005 har stödet förmedlats via Innovationsbron, därefter Almi, men nu tar Vinnova tillbaka det ansvar som myndigheten hade när det nationella inkubatorprogrammet en gång startades.

− Jag tycker att förändringen är bra. Almi finansierar lån och ägarkapital, medan Vinnova enbart ger bidrag. Jag tycker inte att man ska blanda sina roller; att ha lånefinansiering och ren ägarkapitalfinansiering, och även vara en bidragsgivare, förklarar Charlotte Brogren.

Kortsiktigt ser hon inte att myndigheten kommer att genomföra någon större förändring när det gäller inkubatorprogrammet. En tanke är dock att skapa en form av finansiering för att få inkubatorerna mer involverade i de tidiga investeringsbesluten – allt för att ge bolagen i inkubatorerna möjlighet att utveckla sina idéer snabbare.

Tydligt är att det som ligger Charlotte Brogren varmt om hjärtat är forskning och innovationer som är lite mer snabbfotade, mindre revirtänkande och framförallt levererar. Således är det inte förvånande att hon gärna ser ännu mer av samverkan inom svensk forskning framöver.

− Vi tror väldigt mycket på samverkansprogram. Vi ser det som en långsiktig satsning, men kan inte förbinda oss mer än den 4-årsperiod som forskningsproppen läggs.
Renässans för produktion

Om SIO-programmen slår väl ut så ser Charlotte Brogren gärna att Vinnova höjer sitt anslag dit. Vad det innebär mer exakt är för tidigt att säga. Dels är SIO-programmen i sin linda, dels har Sverige en ny politisk ledning sedan höstens val.

− Generellt kan jag säga att vi gärna vill att upp mot 40 procent av Vinnovas budget går till större och bredare samverkansprogram. Idag har vi exempelvis ett stort program som heter FFI, som är ett samarbete mellan staten och fordonsindustrin. Inom det finns också mycket elektronik. Säkert en tredjedel av den budgeten går till elektronikutveckling.

En hörnsten i Charlotte Brogrens arbete är också att utveckla den svenska tillverkningsindustrin. Redan som nybliven generaldirektör talade hon om vikten av närhet mellan tillverkning och utveckling av system, liksom automatisering för att kunna behålla tillverkningen i landet.

Idag, fem år senare, har Sverige ett SIO-program inom produktionsteknik och ett inom processautomation. Likaså planerar bland annat Stiftelsen för strategisk forskning, SSF, att gå ut med ett program runt produktionsteknik.

− Produktion har fått lite av ett revival i Sverige. Det är jätteskoj.

Fast detta är inte nog, utan bara de första stegen i rätt riktning, enligt Charlotte Brogren, som förtydligar:

− Ta Tyskland som investerar två miljarder i att utveckla sin tillverkningsindustri. Även England och USA satsar stort, så nu gäller det att hänga på.

En viktig ingrediens på färden framåt är att inte göra misstaget att sätta industri- och tjänstesamhället mot varandra. Det är något som flera styrande politiker gjort vid ett flertal tillfällen.

Istället måste de styrande inse att industrin är en viktig del i tjänstesamhället; utan industrins produkter blir det helt enkelt inga tjänster.

− Om du tittar på typiska verkstadsbolag så är en väldigt stor del av deras försäljning kopplad till tjänster. Sen vet man att har du produktion i Sverige så kommer det till indirekta tjänster som transporter, logistik, inköp osv. I väldigt många fall krävs det också en mycket bra symbios mellan utveckling och produktion.

Att lyfta fram förebilder på innovationssystem som Sverige kan lära sig av och i bästa fall kopiera lösningar ifrån är däremot inte en framkomlig väg för Charlotte Brogren.

− Visst är det imponerande att se vad som exempelvis hänt i Israel, men det går inte att göra lika i Sverige för här sitter vi med helt andra förutsättningar.

Istället vänder hon på myntet.

− Vi är faktiskt väldigt bra i Sverige. Vi är en av de bästa länderna när det handlar om att få ihop och göra saker. Ofta kommer vi topp tre i världen i undersökningar där man mäter innovationskraft. Däremot är vi alldeles för okända när människor i andra länder rankar oss.

− Ett problem vi har är att vi inte är tillräckligt tydliga, tuffa och aggressiva när vi säljer det vi är bra på. Vi behöver ha lite mer självförtroende och våga vara stolta över det vi har.