Utbildning – passé eller nödvändig?

Jag har fått uppfattningen att det under efterkrigstiden var väldigt lätt att få jobb i Sverige. Även inom de yrken som idag kan betraktas som ”kvalificerade”. Industrin skrek efter varma kroppar, och få krav fanns på att vara utbildad. Man lärde sig på plats helt enkelt. Relativt andra länder gick det bra för oss. Under femtiotalet var den svenska kronan starkare än schweizerfrancen. I skrivande stund ligger kursen på 8,4 kronor per schweizerfranc. Även om det inte säger allt så säger det i alla fall något om utvecklingen.

De senaste decennierna har utbildningskraven ökat successivt, och så även utbildningslängden. För att Sverige (och andra västländer) ska kunna tävla med nya, mer hungriga generationer, krävs rejäla satsningar. Frågan är om det räcker med att enbart läsa mer? Eller får vi hoppas att många av dagens unga blir app-utvecklare och/eller grundar framgångsrika it-företag, likt Skype eller Spotify? Idag finns det oerhörda resurser för att t.ex. lära sig programmera helt på egen hand. Att starta företag och nå ut globalt har aldrig varit lättare. Med internet är i princip möjligheterna oändliga. Därför är det mycket diskussion kring utbildningens traditionella roll i samhället. Vad är värdet av en utbildning – är det mer än bara ett papper? Möjligheten att få lära sig av ett flertal ämneskunniga personer? Nätverket som erbjuds, i form av medstudenter och potentiella arbetsgivare? Eller är det möjligheterna att i en skyddad miljö få utvecklas och växa in i rollen som ansvarsfull medborgare; att få ett smakprov på vuxenlivet?

Jag som skriver detta har om ett par dagar läst mitt tredje år på elektrolinjen på KTH. Jag har ungefär kvartalsvis följt upp mina studier. Vissa perioder har gått bättre, andra känts tuffare. Det har varit som utvecklingen på börsen, både toppar och dalar. Vad man vill göra i framtiden är svårt att veta, speciellt om man enbart kan försöka extrapolera framtiden baserat på kurserna man läser. Ännu svårare blir det med inriktningen under utbildningens senare år, då man får försöka kombinera sitt intresse med vad som finns. Elektro är ett ganska konkret program i den bemärkelsen att många kurser varvar teori med praktik. På så vis är utbildningen utmärkt om man vill få in en fot i teknikbranschen.

Det som varit ovärderligt för min del är att kunna prata med yrkesverksamma ingenjörer. Många tillfällen ges på arbetsmarknadsdagar eller andra branschkvällar. Jag är dock ännu mer lyckligt lottad än många, då jag har möjlighet att prata med flertalet intressanta personer i SER. För många studenter är föreningar utanför studentbubblan inte något som står i fokus under ens studietid. När man börjar studierna på KTH blir man ganska snabbt introducerad till Sveriges Ingenjörer, som i sak erbjuder en massa bra saker, men det är svårt att se nytta med CV-hjälp när man precis börjat studera. Därför tror jag starkt på föreningar som SER, där det erbjuds besök och möten med företag under genuint intressanta och avslappnade förhållanden. Fast det bästa är ändå människorna i föreningen, som i de allra flesta fall besitter en bred palett av erfarenhet och visdom.

Därför vill jag avsluta med att säga hur tacksam jag är för alla som engagerar sig i dessa intresseföreningar. Det är betydelsefullt att sådana finns, både ur ett socialt perspektiv men desto viktigare när det kommer till kunskapsöverföring. Att utveckling och förändring sker är naturens gång. Därför är det extra viktigt att bygga broar mellan generationer så att unga idag får möjligheten att, likt dåtidens lärlingar, ta del av andras erfarenheter. Med dessa i verktygslådan har man bättre förutsättningar att skapa en bättre tillvaro, och samhälle, för oss alla. Slutligen kan man säga att utbildning öppnar dörrar, men det är i slutändan du själv och dina handlingar som formar tillvaron.