ANNA WENNBERG:

Avsätt pengar – inte bara ansvar

Svensk elektronikindustri skulle behöva ett Mojang- fenomen. Eller rättare, innovativa eldsjälar som lyckas utveckla och sälja sin skapelse för enorma pengar, för att sedan återinvestera i nystartade företag.

Farstakillen Markus Persson alias Notch – medgrundare av det svenska datorspelsföretaget Mojang – är en sådan förebild. För fem år sedan startade han och ytterligare två personer Mojang. För tre år sedan släppte företaget succéspelet Minecraft och i september i år avslöjades det att mjukvarujätten Microsoft köper Mojang för cirka 18 miljarder kronor; pengar som framåt sannolikt kommer att återinvesteras i nya spelprojekt, eftersom Markus Persson själv är spelutvecklare.

Svensk elektronikindustri har haft några liknande solskenshistorier. Qeyton, som utvecklade DWDM-system för stadsnät, och lasertillverkaren Altitun är två. Cisco köpte Qeyton och ADC köpte Altitun, för sju respektive åtta miljarder kronor. Fast detta hände år 2000. Sedan dess har utländskt uppköpskapital av riktigt stort format lyst med sin frånvaro inom svensk elektronikindustri.

Så hur ska svensk elektronikindustri få till en rejäl finansiell injektion igen?

Tja, inget tyder på att den svenska staten vill staka ut riktningen själv.

Ett tydligt exempel på det är den forsknings- och innovationsagenda som bland annat svensk elektronikindustri arbetat med sedan hösten 2012, på uppdrag av innovationsmyndigheten Vinnova.

Hela konceptet syftar till att låta industrin och akademi gemensamt dra upp riktlinjer för framtiden. Det är en i många stycken god intention – att samla alla aktörer inom ett område och få dem att engagera sig. Men vad är egentligen nytt? Krav på industriell relevans i de projekt Vinnova stödjer har funnits länge.

Skillnaden nu tycks vara att staten överför hela ansvaret på industrin att besluta och driva på utvecklingen i den riktning som den själv väljer. Frågan är bara om innovationsföretag, med stort behov av riskkapital, är hjälpta av detta. Eller om konceptet kan få fram kapital som sätter den svenska elektronikindustrin med små som stora företag i rullning.

Ytterligare en iakttagelse är att ansvaret för det statliga inkubatorstödet, som syftar till att skapa fler nya tillväxtföretag i landet, åter hamnat på Vinnovas bord. Under de senaste nio åren har ansvaret valsat runt; från Vinnova, till Innovationsbron, till Almi för att nu alltså åter vara hos Vinnova. Tydligt är att allt mer av den svenska elektronikindustrins framtid hamnat i knät på Vinnova med Charlotte Brogren i spetsen. Och att Vinnova tagit hjälp av industrin för att påverka politikerna så att akademi, det offentliga och industrin kan få resurser för framtida tillväxt.

Flera branschorganisationer inom svensk teknikindustri vill nu se en ansvarig minister med industrin för ögonen; en minister vars uppdrag är att ge svensk industri rätt förutsättningar och har frågor om innovation, kompetens samt finansiering i sin portfölj. Så sent som i februari i år kritiserade Riksrevisionen staten för att spendera väldigt lite av de tio miljarder kronor som är avsatta som riskkapital på företag i tidiga skeden.

Jag hoppas att Mikael Damberg, Sveriges nye närings- och innovationsminister, tar till sig av den kritiken. Särskilt som sannolikheten för ett nytt Mojang med elektronik-touch är försumbart liten.